Heartstopper 2022-

Finns det något finare än din första förälskelse? Känslostormen “Heartstopper” berättar den dagboksliknande historien om den kreativa själen Charlie (Joe Locke) som mot alla odds har förälskat sig i skolans lite mer buffliga rugbyspelare Nick (Kit Connor). I vår första säsong får vi följa en spirande och trevande romans växa fram mellan två pojkar med olika erfarenheter men likväl lika nyfikna på var det här kan tänkas leda. Genom en slags lekfull aura av känslighet, mod och romantiska gester så ger “Heartstopper” med sina åtta korta avsnitt en vackert inramad inblick i hur det kan vara att vara ung, nyfiken och tampas med sin trevande sexualitet.

 

Serien är baserad på den tecknade serieromanen med samma namn, där vi i grafiskt och charmigt format får se hur Charlie, Nick och alla deras vänner går igenom både kärlek och smärta. Det tecknade uttryckssättet återkommer även i vår Netflix-serie, där små ritade detaljer flyger förbi såsom illustrativa fjärilar när en av våra karaktärer blir kär. Det ger en mysig och ‘whimsical’ indie-känsla som på ett kärt vis förenar den tecknade världen med den verkliga.

 

Under resans gång går det att dra paralleller till andra ungdoms-succér såsom vår svenska “Young Royals” eller frispråkiga “Sex Education”,  men jag vill ändå säga att “Heartstopper” ändå är unik i sitt slag. Serien behandlar känslor, dramatiska händelser och att vara annorlunda med vördnad. Vi stöter på mängder av emotionella stunder men våra välskrivna karaktärer är till största del uttrycksfulla och försöker kommunicera kring vad de känner och tycker. Det är många gånger jag har tittat på en ungdomsserie och tänkt “Usch, jag skulle inte vilja vara tonåring igen”, men i “Heartstopper”s fall känner jag precis tvärtom.

 

I vår andra säsong av “Heartstopper” fortsätter vi att följa Charlie och Nicks resa, där det i olika vinklar lyfts ifall man kan förväntas vara “out and proud”, eller om man i själva verket inte alls är skyldig världen några detaljer om sitt privatliv. Att vara ung och sitta på många känslor är ingen dans på rosor och under klassens skolresa till Paris visar det sig vara fler än de unga tu som sitter på starka känslor som riskerar att bubbla över. Nu får även sidokaraktärerna chansen att skina, såsom att den hopplöst förälskade Imogen och bokälskade Isaac får varsin storyline, samt att Tao och Elle äntligen får chansen att lista ut ifall de skulle fungera som ett par. Dessutom får vi se ännu mer av dynamiken kring syskon och föräldrar (Olivia Colman är en pärla!) - men att det självklart fortfarande är ungdomarna som främst får ta plats.

 

Säsong två spinner alltså vidare i samma snälla och älskvärda spår som tidigare, och utan att råka ut för uppföljare-förbannelsen att ta i så att bägaren rinner över. För precis som i första säsongen så balanseras de mer dramatiska händelserna utan att överdriva för att skapa spänningsmoment. Hur många gånger har vi inte i ett romantiskt drama sett ett enkelt missförstånd blåsas helt ur proportion, så pass att det blir helt osannolikt? I “Heartstopper” däremot, så belyses gång på gång vikten av att kommunicera kring känslor, och därmed slipper vi även den där småtöntiga dramatiken som romantiska komedier gärna vill grotta ner sig i, och fokuserar på det största av allt - kärlek.

 

Men är “Heartstopper” som helhet bara gulligull och rosa fluff? Nej, det skulle jag inte vilja påstå. Våra karaktärer bearbetar, om än diskret och med finess, tyngre ämnen som mobbning, ätstörningar, att våga vara modig och att riskera att bli bortvald av sina föräldrar. Det lyfts funderingar kring olika sorters sexualiteter och hur man kan tänkas leva resten av sitt liv med insikten att man kanske inte är som alla andra. Men det görs på ett helt banbrytande och accepterande vis som gör “Heartstopper” till en av de viktigaste serier jag sett. Ett gulligt paket minsann, men ett livsviktigt innehåll som kan få tusentals ungdomar världen över att relatera till såväl som att hitta en gemenskap i.