Händelser vid vatten 2023-

Kerstin Ekmans prisbelönta klassiker är känd för sin intertextualitet där ett brutalt mord på två tältande turister får kasta sken över invånarnas inneboende konflikter, bristande helhetssyn och människans relation till naturen.

 

Berättelsen tar vid då lärarinnan Annie väcks mitt i natten av att någon kör in på hennes uppfart. Denna någon visar sig vara hennes dotter Mia och en man hon känner igen från arton år tidigare – från midsommarafton 1973. Året då hon på väg till Stjärnbergskollektivet fann de två liken i skogen och såg en man skynda från brottsplatsen. Morden förblir likväl ouppklarade vid tidpunkten. Och romanen skildrar hur varje individ låter sina handlingar styras av deras eget perspektiv av händelsen. En intressant och utmanande läsupplevelse, som dessvärre drunknar något i det deckarfokus som naturligt uppstått vid en filmatisering.

 

Jag läste romanen under mitt år på Skurups skrivarlinje och upplevde den framför allt läsvärd för Kerstin Ekmans otroliga förmåga att fånga naturens grymhet och skönhet och hennes sätt att gestalta människans naivitet. Mordhistorien var i mångt och mycket sekundär. Och ville även den snarare visa på vår inneboende djuriskhet. Dessvärre är dessa undertoner och den mystik som omhuldar vissa skeenden svåra att omvandla till en visuell upplevelse och de har därför naturligt få stå åt sidan för deckarspåret. Och som deckare är den förvisso komplex vad gäller frågan om gärningsman, men samtidigt inte lika spännande som serier med liknande tonalitet som ”True Detective” eller ”Fargo”. Detta eftersom jag finner att Kerstin Ekmans fokus inte varit morden.

 

En intressant observation är att Augusts innehar hälften av huvudrollerna: Pernilla August, äldre Annie, Asta August, unga Annie samt Alba August, Annies vuxna dotter. Samtliga välpresterande, även om Pernilla August onekligen är den med tydligast karaktär. Jag saknar likaså ett skarpare porträtt av Annies dotter som vuxen. Rollsättningen ger också upphov till frågeställningar kring kulturellt arv som jag tvingas försöka bortse ifrån samtidigt som borgerlighetens privilegier löpande nämns genom seriens gång.

 

Den politiska dialogen tillsammans med miljöerna återskapar verkligen känslan av ett svenskt 70-tal. Tillsammans med scener av sex på halmloft, myggbitna barn och en kritisk blick på kapitalismen och den auktoritära samhällsstrukturen invaggas jag i ett skönt, svunnet tempo. Samtidigt som berättelsen i svensk anda inte kan undgå att förespråka ett visst mått av individualism. Det är i dessa komplexa stunder som serien briljerar. Likaså vid de ögonblick då den utmanar mina föreställningar som särskilda individer.

 

Serien är också förtrollande behagligt tonsatt, men efter sista fotot över älven tar jag främst med mig frasen ”Jag kan inte ersätta skogen med bilder”. Kanske kan Kerstin Ekmans ord inte heller det till fullo. Det är som när jag försöker fånga en lysande fullmåne med mobilkameran. Likväl är det ett lågmält, vackert porträtt över människan i en rytm som gör sig bäst att avnjutas ett avsnitt i taget. Gärna till en skål gröt.