Halston 2021-

Drama Biografi
USA
47 MIN
Engelska
Halston poster

Synopsis

Miniserie baserad på den verklige modeskaparen och designern Halstons liv.
Ditt betyg
2.9 av 7 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Fanny Degerfelt

16 maj 2021 | 09:00

Kokainstinn modebonanza med Ewan McGregor i toppform

Ewan McGregor är fantastisk som Halston, mannen som mer eller mindre satte stilen för 70-talet. En komplicerad modeskapare, stammis på Studio 54, med vass tunga och en aptit för extra allt.
Även om namnet Halston inte är bekant, är du med största sannolikhet bekant med hans stil. Hans genombrott var att han skapade den duvblå pillerburkhatten som Jackie Kennedy hade på sig när hennes make John F Kennedy svors in som USA:s president.
 
Halston är dock mest känd för är hur mycket hans design påverkade hur 70-talsmodet såg ut. Han skapade sexiga långklänningar som rörde sig utsökt, de var sofistikerade och bekväma, skapade så att bärarna kunde dansa hela natten utan att bli obekväma eller få skrynkliga kläder. Och Halston njöt av framgånen genom att hänga med kändisar, bränna pengar, ligga runt, och ta en imponerande mängd kokain.
 
I en inledning så klichéartad att det oavsiktligt blir en smula komiskt, hör unge Halston sin mamma bli misshandlad och muntrar sedan upp henne genom att utsmycka hennes hatt med fjädrar. En ödmjuk början i sanning. Fem minuter in i serien hinner Halston förutom det bli känd som hattdesigner för att sedan bli en nolla då hattar blev omodernt, så att han kan börja återuppfinna sig själv igen.
 
Han samlar några bundsförvanter (inklusive en ung man som ska komma att bli filmregissören Joel Schumacher) för att under konstant kedjerökande förändra modebranschen, men kanske framför allt göra sig ett namn. 1970-talet står runt hörnet, med allt vad det innebär med kokain, sex och disco.
 
För regin står den etablerade tv-regissören Daniel Minahan, som förutom en handfull avsnitt av ”Game of Thrones”, gjort några avsnitt av en annan Netflixserie om en modeikon - nämligen ”The Assassination of Gianni Versace”.
 
”Halston” har en mörk humor, och innehåller många snygga scener, coolt men inte nyskapande (förutom kanske den då en modevisning sömlöst glider in i en gruppsexscen och tillbaka, den var magisk), medan andra scener platta och forcerade ut på det där sättet som brukade kallas ”tv-film” innan det fick mer pengar och högre status. Ni vet, där belysningen är lite platt, och folk är placerade lite onaturligt i förhållande till varandra. Det bara känns billiga i jämförelse, precis som Halston-kollektionerna för varuhuskedjan JCPenney.
 
Ett projekt som ”Halston” står och faller med sin huvudroll, och Ewan McGregor är ett klockrent val. Hans Halston är karismatisk, charmerande, bitchig, full av beundran, en tyrann, en mardröm, en underhållande värd, någon som kan sälja sand i öknen, någon som tar för impulsiva beslut eller tar besluten för sent. McGregor är en av de mest karismatiska skådespelarna som arbetar idag, han fungerar perfekt som en man som så att säga hugger dig i bröstet med en bitande kommentar samtidigt som han ler och kallar dig ”dah-ling.” Men Halstons kvicka, kaxiga kommentarer levererade med blinkning blir med tiden – och kokainet – allt mer giftiga och grymma. Han har en särskild talang för att hitta precis den punkt som gör som ondast, och driver bort alla vänner. Det går inte att föreställa sig någon annan i rollen.
 
En annan behållning är Krysta Rodriguez som Liza Minelli. Det är svårt att spela en person som har så mycket personlighet och manierismer att hon nästan är en karikatyr av sig själv. Men Rodriguez gör det så bra som möjligt, hon fångar Minellis camp och extravagans, hon känns som en verklig person (förutom när hon vaknar med full ögonmakeup som inte är det minsta kladdig).
 
Berättelser om kändisars uppgång och fall är snarlika, och filmatiseringarna av det ännu mer så. På många sätt passar ”Halston” perfekt in i en mall som vänligt sagt är välanvänd men ärligt talat är utsliten. 2007 gjorde John Kasdan parodifilmen ”Walk Hard” som borde tvingat fram mer kreativitet i folk som vill göra en viss sorts biopic, men tyvärr föll filmen – liksom många av de filmer den drev med – ur minnet på nolltid.
 
Men ”Halston” försöker åtminstone litegrann. Förutom den korta scenen från barndomen gör vi ett enormt hopp. Hur blev Halston hattmakare? Ingen aning. Hur gjorde han den där hatten till Jackie Kennedy? Oklart. Hur insåg han att han var homosexuell, något som måste varit en rätt stor grej för en man född på 30-talet? Inte den blekaste. Det är ett utmärkt beslut att bara köra på - don’t bore us, get to the chorus.
 
Det är också lätt att göra dessa filmer om Det Plågade Geniet Som Jobbar Ensam™, och givetvis finns det inslag av det, men det är tydligt att Halston trots all talang var som bäst när han jobbade med andra människor. Vänskapen med den närmsta gruppen; kollegorna Joe och Elsa, och bästa väninnan Liza, är minst sagt komplicerad, men det finns en otrolig charm där. Jag tror att vi gillar idén om ett ensamt geni, men att i verkligheten är det samarbete som driver konst framåt, något som "Halston" fångar.
 
Men ”Halston” faller också i några vanliga fällor. Som ofta när det gäller hur missbruk skildras trycks majoriteten av skulden på en annan person, i det här fallet Halstons partner Victor Hugo. Deras relation är destruktiv och komplicerad, men Victor tillåts tyvärr inte vara särskilt komplicerad. Ömhet kan skymta förbi, men ofta känns det som att allt är Victor fel. Han pratar lite om sin konst, men vi får inte se honom skapa något, han är bara en hypersexuell snubbe med kroniskt dåligt humör.
 
En annan klassiker är att nedgången in i drogmissbruk är väldigt långdraget. 

”Halston” har även lite problem med strukturen. Antingen hade serien kunnat vara ett avsnitt kortare, eller så hade avsnitten kunnat fyllas ut lite. Ni vet mamman han gjorde hattar åt? Hon är inte närvarande alls förrän hon dör, något som drabbar Halston djupt, men vi vet ingenting om hur deras relation sett ut sen han var ett barn.
 
Halston var vän med konstnären Andy Warhol, som nämns flera gånger i tv-serien, men det hade varit så roligt att se dem faktiskt interagera, att se Halston hälsa på Warhols studio The Factory.
 
Det är också lite för mycket snack om business, ibland är det intressant men efter ett tag blir det blir övertydligt och lite tråkigt. Det är inte det man blir som mest berörd av.
 
Kanske beror det på att på att serien har sju manusförfattare, inget ovanligt nummer men det känns ändå mycket för fem avsnitt. (I jämförelse hade hyllade miniserierna ”Chernobyl” en manusförfattare och ”The Queen’s Gambit” två.)
 
Jag uppskattade som sagt att de snabbade på med att komma till handlingen, men mot slutet hade jag önskat att de gått in djupare. Vi har varit väldigt nära inpå Halston, men när han mot slutet av serien får reda på att han har aids – behandlingsbart idag, men en dödsdom då – infinner sig plötsligt ett väldigt avstånd. Vi har vältrat oss i hans missbruk i flera avsnitt, nog kunde vi se honom konfronteras med det faktum att han vet att han kommer att dö innan han fyllde 60.
 
Allt som allt är det en serie med väldig potential som ofta infrias men som kämpar med problem som är vanliga i genren ”Kändis-biopic”. 
 
Men när ”Halston” är bra är den väldigt bra. Skådespelarna och deras samspel är utmärkt, hans levnadsöde är intressant, och det finns en mörk humor som slår ner som en blixt mellan varven. Jag bara önskar att denna miniserie kunde destillerats lite till så att seriens flyt kunde matcha de starka skådespelarprestationerna.
| 16 maj 2021 09:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Halston
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu