Filip & Mona 2019-

Den utbrända gynekologen Mona (Anna Granath), börjar arbetsträna på en matbutik. Filip (William Spetz) får i uppgift att lära upp henne. Mona, nyseparerad tvåbarnsmamma, spenderar halva sin tid med att sova i gästutrymmet i källaren. Filip, olyckligt kär och bekräftelsesökande, får veta att han kan bli vräkt av sina egna föräldrar. Två människor med speglade livskriser möts och deras relation får inte den bästa av starter. Däremot, när stormen blåser som mest, hittar de varandra och en osannolik vänskap blommar ut.

”Filip och Mona” finner sin ytterska styrka i karaktärerna och skådisarna som spelar dem. Manuset är baserat på en idé av både huvudrollsinnehavarna (Spetz har även skrivit manus tillsammans med regissören Jens Östberg). Det råder inga tvivel om att de båda spelar sina roller med naturlig finess. Kemin dem emellan är, i brist på bättre ordval, äkta.

Spetz och Granath spelar två helt olika människor, i två olika levnadssituationer, med två olika bakgrunder. Den gemensamma nämnaren i deras liv är att de ofta är utdömda och tillsagda av andra hur de ska leva. Deras ångestladdade gemenskap porträtteras vackert tack vare humorfylld och känslosam dialog, som levereras med fingertoppskänsla.

Med ett lager av fräsch indiekomedi får vi andrum i en ofta instängd ångestbubbla. Vissa delar av avsnitten är inte lätta att ta sig igenom, på grund av den höga igenkänningsfaktorn i en vilsen generation. Den tacksamma avsnittslängden på 20 minuter ger tittaren en välbalanserad dos av det hela.

Skådespelarkemin återfinns i de mindre rollerna, säkerligen tack vare en tydlig ton satt av regissör Jens Östberg. Matbutikschefen Hans, spelad av Sven Björklund, träffar rätt med en välbehövlig dos av ”feel good” när han dyker upp. Även Joel Lützow bjuder på välutvecklat finlir som Hugo, killen som Filip har en relation med, men som dock har en flickvän. Lützow spelar sin roll mänskligt och ärligt; där hans lågmälda, besvärade person gör att vi sympatiserar med honom och har en fot i varje läger i konflikten mellan honom och Filip.

”Filip och Mona” är ett utmärkt exempel på att svensk film och tv görs som bäst när det är ofiltrerat och emotionellt, och när det handlar om vanliga, riktiga människor i det vardagliga livet.