Catch-22 2019

Drama Komedi Krig
USA
45 MIN
Engelska
Catch-22 poster

Synopsis

På en soldränkt ö i Medelhavet ligger en amerikansk flygbas där soldaterna får utstå såväl livsfarliga uppdrag som äregiriga befäl och en helt absurd militär byråkrati. Miniserie i sex delar adapterad av Joseph Hellers klassiska bok "Moment 22".
Ditt betyg
2.9 av 8 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
SÄSONG
1
SÄSONG 1
01
One
2019-05-18
02
Two
2019-05-18
03
Three
2019-05-18
04
Four
2019-05-18
05
Five
2019-05-18
06
Six
2019-05-18

Recensent

Annika Andersson

2 juni 2019 | 10:00

Underhållande satir med mörka undertoner

George Clooney regisserar, producerar och spelar med i den vackert filmade berömda antikrigssatiren. Christopher Abbott gör ett fint porträtt av Yo-Yo ackompanjerad av muntra jazztoner, och serien efterlämnar många funderingar kring moral och överlevnad.
Jag måste erkänna att fastän jag så ofta använder mig av uttrycket ”Catch-22”, eller ”Moment 22” som det heter på svenska, har jag inte läst den berömda boken som myntat frasen. Därför var det med extra förväntan jag bänkade mig framför den George Clooney-producerade miniserien för att äntligen få reda på bakgrundshistorien.

Serien är alltså baserad på Joseph Hellers roman från 1961 som handlar om den uppfinningsrike kanaljen Yossarian, kallad Yo-Yo (Christopher Abbott), som på olika sätt försöker komma undan sin plikt som bombare i det amerikanska flygvapnet under andra världskriget. Ju mer han ser av krigets fasor ju mer intensivt vill han därifrån, men det är en omöjlig kamp eftersom hans överordnade om och om igen fortsätter att öka på antalet uppdrag som soldaterna måste flyga för att fullgöra sina kontrakt innan de kan bli hemskickade.

I stället besöker Yo-Yo sjukstugan för att försöka komma undan på grund av mental ohälsa men Doc Daneeka (Grant Heslov) förklar att det är omöjligt. Catch-22 är ett byråkratisk begrepp som i runda ordalag går ut på att om man villigt går med på att flyga livsfarliga stridsuppdrag utan oro för den egna säkerheten kan man anses vara vansinnig, men man slipper inte ifrån dem om man inte ber om det. Ber man om det däremot är det bevis på sunt förnuft och därmed kan man inte åberopa vansinne som skäl, vilket gör det omöjligt att bli befriad från sina uppdrag. Det går inte att vinna helt, enkelt. Cirkeln är sluten.

Hela berättelsen är konstruerad som en destruktiv, nedåtgående cirkel eller spiral. Yo-Yo sitter på en klippa och tittar ut över Medelhavet, han hoppar i vattnet (snygga klipp), han flyger på bombraider, han räknar ner antalet uppdrag han har kvar innan han får åka hem bara för att få höra att kvoten ökats på så antalet uppdrag åkt upp igen. Ju mer han försöker sig på olika stategier för att komma undan flygningarna, ju värre effekter får det på hans omgivning och ju mer desillusionerad blir han.

”Catch-22” är en underhållande satir med mörka undertoner. Jag vet som sagt inte hur trogen serien är boken, men känslan jag får är av en brittisk komedi i amerikansk regi. Heller var amerikan men boken blev snabbt en bestseller i England och man förstår hur scener som är småroliga i serien skulle kunna vara ont-i-magen-roliga i bokform (eller i brittisk regi) bara genom hur de är konstruerade.
 
Exempel: Ett av Yo-Yos desperata försök att undkomma flygningarna är att smita in i kartrummet och helt sonika flytta på märkningen som visar vilka landområden som är besegrade. Bombturen över Bologna blir därmed inställd eftersom kartan visar att de allierade redan intagit staden, även om ingen riktigt förstår hur det kan ha gått till, och över natten dessutom. Major de Coverley (Hugh Laurie) beställer fram en bil och åker dit för att inspektera, men ser en tysk nazistflagga hänga framför en byggnad som han vill säkra till sina mannar. Han spatserar fram och rycker ner den, för att sedan gå in och se sig omkring...

Serien är mycket snyggt filmad i en färgpalett som påminner om de gamla filmstjärnekorten från 50-talet; utfrätta högkontrasterande beige-brun-amber-magenta-toner med blekgröna, turkosa och blå accentfärger. Abbott gör ett fint porträtt av Yo-Yo, och Daniel David Stewart syns i en minnesvärd roll som den ultra-kapitalistiske Milo, som från sin position som köksansvarig lyckas skapa ett imperium av att importera och distribuera mat till soldaterna genom ett neutralt samarbete med motståndarsidan. Clooneys Scheisskopf för tankarna till de bröderna Coen-karaktärer typ Everett i ”O Brother, Where Art Thou?” vi så förknippar honom med, och han regisserar även själv ett par av avsnitten.

”Catch-22” är en antikrigssatir, så poängen är att låta de olika karaktärerna hamna i situationer som illustrerar krigets absurditeter och det tycker jag serien lyckas bra med. Vi känner med Yo-Yo som personifierar den lilla människans hopplösa kamp, fångad i byråkratins ologiska och obönhörliga maskineri. Medan de första avsnitten har en gammaldags, ofarlig charm liknande den man finner i Agatha Christie-filmatiseringar, men med ett snabbt framåtdriv ackompanjerade av muntra jazztoner, får det underliggande allvaret större utrymme allt eftersom. Andra världskriget och dess specifika plats i historien må vara överspelad, men serien efterlämnar många funderingar kring moral och överlevnad som alltid kommer vara aktuella.
| 2 juni 2019 10:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (2)
4
Skön, satiriskt drama om det galna fenomenet krig. Varje självständigt tänkande människa inser ju egentligen hur korkat det är att sätta sitt eget liv på spel för att någon som själv inte riskerar sitt liv, och inte bryr sig om ditt, säger åt dig att göra fullkomligt livsfarliga saker. Det är kontentan som denna serie hanterar, och det gör den med välcastade skådisar och hjärtskärande öden som blandas med glimten i ögat. Det behövs verkligen några timmar för att komma in i seriens tema, det berömda uttrycket "moment 22" som är hämtat från boken med samma namn. Och som en miniserie lämpar den sig perfekt. I kölvattnet av den fantastiska Chernobyl är detta en perfekt serie att ta vid efteråt. Även om temat är lika mycket på liv och död här som i Chernobyl så lättar de skruvade, komiska undertonerna upp tillräckligt för att få mig på gott humör, trots temats allvar. Krig. För något så galet går ju faktiskt inte att ta på allvar fullt ut. 4/5
Läs mer
1
Började se och tänkte att jag skulle ge det en chans fastän det är George Clooney som är en av rollerna - en av de mest irriterande skådisarna i hela Hollywood. Sen slängs man plötsligt in i nån osmaklig sexscen och jag orkar inte. Varför ska man ha det i varenda film, oavsett vad det handlar om. Jag hatar den här filmen. George Clooney och nån brunstig sunkig "krigkritisk" underton som lurar tittarna att se på explicit våld och sex. Jag hatar det. Var kan man få se en normal film? Inte ens filmen om Astrid Lindgrens liv är utan boob-grabbing, höll på att spy! Och där var det ännu värre för den såg jag med mina barn.
Läs mer
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu