Breaking Bad 2008-2013

Breaking Bad poster

Synopsis

Walter White, gymnasielärare i kemi, får beskedet att han har lungcancer. I en desperat åtgärd för att försörja sin familj, bildar han ett osannolikt team med en av sina tidigare studenter, Jesse Pinkman, och blir knarklangare i allt större skala.
Ditt betyg
4.3 av 2,142 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg
SÄSONG
1
2
3
4
5
SÄSONG 1
SÄSONG 2
SÄSONG 3
SÄSONG 4
SÄSONG 5
01
Pilot
2008-01-21
02
Cat's in the Bag...
2008-01-28
03
...And the Bag's in the River
2008-02-11
04
Cancer Man
2008-02-18
05
Gray Matter
2008-02-25
06
Crazy Handful of Nothin'
2008-03-03
07
A No-Rough-Stuff-Type Deal
2008-03-10

Recensent

Viktor Jerner

5 oktober 2013 | 23:45

Ett oförglömligt knarkepos

De bitterljuva känslorna var totala när det sista avsnittet av Vince Gilligans och TV-kanalen AMC:s flaggskepp "Breaking Bad" sändes. Vi tittare fick vemodigt ta farväl av karaktärer vi följt och älskat i över fem års tid. Som tur är slutade man dock på topp, och vi kan nu titta tillbaka på en serie som levererat några av de bästa rörliga bilderna genom tiderna.

I första avsnittet möter vi den dedikerade kemiläraren Walter White (Bryan Cranston), vars liv med gravida frun Skyler (Anna Gunn) och sonen Walter Jr. (RJ Mitte) är ganska händelsefattigt och "normalt". Detta ställs dock på sin spets när han får reda på att han har långt gången lungcancer som med största säkerhet kommer leda till hans död. För att ha råd med den dyra behandlingen och även säkra sin familjs framtid bestämmer han sig för att använda sina kemiska kunskaper på högst oortodoxt vis. Han börjar nämligen koka metaamfetamin tillsammans med småkriminella Jesse Pinkman (Aaron Paul) som tidigare var hans elev.

Det är här som resan tar sin början, en resa vars väg, krokar och slut man aldrig ens hade kunnat föreställa sig från utgångsläget. Att ge sig in i den här branschen var nog helt enkelt inte så lätt som Walt hade hoppats, och han får tampas med allt från galna knarklangare till sin DEA-anställda svåger Hank (Dean Norris). Hank är fast besluten om att sänka "Heisenberg" - Walts alter ego - som plötsligt dykt upp på hans karta och kokar renare och mer potent "meth" än någon tidigare skådat, att han sedan finns precis runt hörnet gör hela situationen högst prekär. Under fem fenomenala säsonger tas dessa karaktärer djupare och djupare ner i en spiral av lögner, kriminalitet och fördärv, och det är vidunderligt att beskåda.

Gilligan och hans team av skickliga manusförfattare lägger upp serien som ett komplext och insatsfyllt schackspel där dragen i varje avsnitt konstant gör utgången oförutsägbar och spänningen olidlig. De tar tid på sig, vet exakt var de har tittarna och så fort man känner att man har ordentligt grepp om något får man en suckerpunch från otippat håll. Vissa avsnitt vänder snabbt upp och ner på hela matchen medan andra skänker oss tid att fundera över nästa drag, likt Rian Johnsons magiska "Fly" (säsong tre) där hela avsnittet handlar om hur Walt och Jesse jagar en fluga i sitt labb. Det balanseras också mycket på den sköra tråden mellan liv och död, och inte en enda gång känner man att karaktärerna går säkra, vilket reducerar fingernaglarna till smulor.

Det som för mig är allra mest imponerande är att Gilligan så obarmhärtigt och modigt vågar späda på med sådan ohyggligt svärta. När serien väl blir brutal sparar den inte på krutet eller tittar bort, utan kastar dig rakt in i kaosets centrum, hugger kniven i hjärtat och vrider om. Det är få (om några) serier som klarar av att vara så pass mörka som "Breaking Bad" är utan att riskera en kollektivt deprimerad tittarskara. Vince vet nämligen också hur man slänger in exakt rätt dos svart humor vid passande tillfällen och mixen är inget annat än perfekt. Svärtan blir dock inte mindre påtaglig för detta, utan knarket, förfallet och den onda bråda döden ligger som en olycksbådande hinna över serien även i de mest ljusa av ögonblick.

Bryan Cranston bär en stor del av den här svärtan själv på sina axlar, och utan en skicklig skådis av den höga kalibern skulle det vara en omöjlighet. Han imponerar, förtrollar och överraskar i varje avsnitt och man undrar stundtals om mannens genialitet har några gränser över huvud taget. Sympatin man känner för Walter White går upp och ner som en berg- och dalbana på briljant vis, och ens tankar kring etik/moral prövas som på löpande band. Vad är egentligen rätt och fel? Var går gränsen? Vince Gilligan ställer de här frågorna och Cranston - med både djup och lättsamhet - är helt enkelt som född för att förkroppsliga dem.

Även Aaron Paul - som var relativt okänd när serien först kom - storspelar som olycksdrabbade och otursamma Jesse. Till en början får han inte jättemycket att göra utan hänger mest vid sidlinjerna och skriker "bitch" när det behövs, men vid seriens slut står han helt klart mitt ute på spelfältet med Cranston. Framför allt i de tre sista säsongerna visar Paul att han är någon att räkna med i framtiden och står för några av seriens mest hjärtskärande scener. Andra som märkbart sticker ut och höjer serien är exempelvis Giancarlo Esposito som den omåttligt coola knarkbossen Gus och Jesse Plemons som Todd, en iskall och sociopatisk underhuggare.

All denna lyster är förpackad i ett paket som tar det ytterligare en nivå högre. Det är omöjligt att få nog av det sargade ökenlandskapet i Albuquerque och ur fotografen Michael Slovis kameralins har det aldrig varit vackrare. Rikligt med visuella godisbitar som ambitiösa timelapse-sekvenser och innovativa POV-tagningar ger hela serien en förhöjd drömsk känsla som man aldrig vill ska ta slut.

Det skulle man kunna säga om serien som helhet också, då kvalitet av det här slaget inte direkt växer på träd. Konventioner bryts och vi tittare utmanas i vartenda avsnitt, och maken till jämn serie får man leta efter. Manusförfattandet, skådespeleriet, regin och alla små underbara detaljer som väger så mycket i slutändan är något man verkligen inte vill släppa. Men nu är det slut, och trots att man blickar ut från Mount Everests topp när sista avsnittets eftertexter rullar är det lite sorgligt ändå. TV - eller rörlig bild i största allmänhet för den delen - blir nämligen inte bättre än så här.

| 5 oktober 2013 23:45 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (1)
5
En av de absolut bästa TV-serierna som någonsin gjorts och den enda TV-serien som jag har börjat sett om från början igen. Det kan knappast bli bättre än så här. Full pott!
Läs mer
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu