Bonusfamiljen 2017-

Felix Herngren och hans produktionsbolag FLX ligger bakom flera av 2000-talets svenska tv-succéer. Efter fem framgångsrika säsonger av ”Solsidan” följde ”Bonusfamiljen”, som började sändas våren 2017. En serie som Herngren skapat tillsammans med sin fru Clara, sin syster Moa och Calle Marthin och som gräver i deras egna erfarenheter av att leva i så kallade bonusfamiljer – konstellationer som har uppstått när barn (och ex) från tidigare förhållanden följer med i bildandet av nya kärleksrelationer.

 

Serien är en dramakomedi, men fokus ligger på det första snarare än det senare, även om skildringarna av den vita, medelålders medelklassens stora livssituationsförändringar och små vardagskonflikter roar med sin träffsäkerhet. Patetik är ju en huvudingrediens i svart humor, och i ”Bonusfamiljen” finns gott om den varan.

 

Serieskaparna har vågat hänga upp handlingen på karaktärer som inte alltid upplevs som sympatiska. De är egocentriska, ängsliga och dumdristiga – så som människor ofta är. De är trovärdigt uppbyggda och det starka manuset – som Marthin och Moa Herngren har skrivit tillsammans med Hans Ingemansson och Jesper Harrie – ger en kvick och naturlig dialog för den skickliga ensemblen att bygga vidare på med sina karaktärers egenheter. Stirret i blicken hos Fredrik Hallgrens Martin skvallrar om odiagnostiserad ADHD och måhända ett annalkande nervsammanbrott. Den stela uppsynen och de svalt levererade giftpilarna tyder på en djupt rotad bitterhet hos Petra Medes Katja. Ängslan hos Vera Vitalis Lisa får henne att oroligt flacka omkring och Erik Johanssons Patrik suckar av uppdämd frustration och vrede.

 

Det är de två sistnämnda karaktärerna som har orsakat hela soppan, genom att agera på sin attraktion till varandra och bryta upp de sammanhang i vilka de tidigare levde. Deras dröm om en lycklig kärlekssaga vill dock inte riktigt infrias: hos deras parterapeuter får vi se dem frusta, skuldbelägga och desperat försöka försonas och komma varandra närmre.

 

Barnen? De får hanka på sina föräldrar och hamnar ofta i skuggan av de vuxnas bekymmer, trots enträgna ansträngningar för att få alla att trivas i det nya läget. ”Bonusfamiljen” är inte direkt någon reklamfilm för bonusfamiljen. Även om små korta stunder av lycka ibland glimmar till är livet för det mesta en uppförsbacke: det är hårt slit och det tär. Alla är trötta hela tiden, och det småkrypande tempot – med utdragna entimmesavsnitt – bidrar till den känslan. Å andra sidan är det ingenting som säger att karaktärerna nödvändigtvis hade varit lyckligare om de hade stannat kvar hos sina ursprungliga partners. Eller för den delen: att ”Bonusfamiljen” hade tjänat på kortare, rappare avsnitt. Sådana hade säkert höjt underhållningsvärdet något, men hade nog tagit från seriens konstnärliga prestation.

 

”Bonusfamiljen” imponerade med sin första säsong, men det var i den andra som allting satte sig. Medan familjerna utökades med nya medlemmar fick vi lära känna de ursprungliga bättre. Karaktärerna fördjupades och utvecklades, och fick lättare att locka fram vårt medlidande och vår välvilja.

 

Även om tittarna gärna moraliskt sätter sig över karaktärerna för att fördöma deras handlingar kan vi inte förneka att vi också ofta känner våra egna beteenden i mycket av det vi ser. Vi människor kan ju bete oss såhär fånigt: ängsligt undra hur vi uppfattas i någon annans blick, kränkta slå ifrån oss kritik, defensivt gå till attack, sänkas av dåligt samvete. Särskilt när förälskelse och familj är inblandat. Och det är denna intima inblick i annars ofta utåt välvaktade familjelivet som är storheten i ”Bonusfamiljen”