Måste en huvudperson vara enkel att sympatisera med för att en serie ska charma publiken? Det är en fråga som dyker upp i mitt huvud när jag sitter igenom de åtta avsnitt som låter oss följa en icke namngiven professors (Rachel Weisz) liv fyllt av bekymmer.
Den dominerande miljön är en skola med dramatik mellan lärare, elever och professorer. Den akademiska sfären häcklas för sin kantighet samtidigt som den intellektuella tonen ger sofistikerad krydda till dialogen. Man lyckas med att framkalla skratt kring snäva regelverk och högdragen prestige utan att tappa greppet om de allvarliga teman som tas upp.
Snyggt visualiserade erotiska frestelser
Skolan skakas av en sexskandal när vår huvudpersons make John (John Slattery) som är f.d. professor anklagas för att för tio år sedan ha haft olämpliga affärer med studenter. Samtidigt blir hon alltmer sexuellt besatt av den nye kollegan Vladimir (Leo Woodall) trots att han är gift med professorn Cynthia (Jessica Henwick).
Desperationen når alltmer riskabla former när professorn konfronterar sin egen roll i kontroverserna kring makens tvivelaktiga agerande ett decennium tidigare och sanningar som kan kosta även henne dyrt om de kommer ut ska begravas. Detsamma gäller hennes erotiska frestelser. Hallucinationer kring de sistnämnda visualiseras snyggt.
En manipulativ men charmig kvinna
Weisz lyckas med sin vassa prestation pricka in alla emotionella tonlägen hos karaktären som hon spelar och de tvära kasten mellan dem har imponerande trovärdighet. Hon träffar rätt med humorn i uttrycken även när psykologin rör sig in på mörkare område. Oavsett hur manipulativ karaktären är så är charmen hos henne hela tiden oemotståndlig.
Woodall har även han en krävande roll som han hittar alla nyanser i och den för berättelsen viktiga kemin mellan honom och Weisz fungerar bra. Övriga skådespelare står för stabila insatser där Slatterys härligt sarkastiska inlägg sticker ut.
Weisz talar klockrent direkt till publiken
Det som fängslar mig mest med serien är hur fint temat litteratur hanteras. Det finns gott om väl valda citat från klassiska romaner och litterära analyser som känns genuint genomtänkta. Duon i centrum är båda författare och deras skapande är viktigt för hur storyn utvecklas. En bok skrivs under seriens gång och detta vävs in på ett fängslande sätt.
Jag är väldigt förtjust i greppet att låta karaktärerna tala till kameran och därmed oss och älskar när det görs på ett effektivt sätt. Här händer just det när en stor del av Weisz dialog är riktad just till publiken och varenda replik sitter klockrent.
Josephine Bornebuschs säkra regi förgyller
Den säregna blandningen av komedi och dramatik blir aldrig rörig trots en vild kompott av tonfall från glättigt till kolsvart. Karaktärerna är excentriska utan överdrifter. Manuset är högkoncentrerat underhållande från början till slut och framför allt är det oförutsägbart.
De olika regissörerna gör alla bra jobb, men när Josephine Bornebusch kliver in och styr upp avsnitt fyra så märker man genast att drivet blir ännu tightare och att intensiteten i dramat ökar. Jag vågar säga att vi talar närapå ren perfektion under den halvtimmen och hon förgyller även den följande episoden med sin säkra regihand. Jag får intrycket att skådespelarna älskar att jobba med henne.
”Vladimir” är fyra timmar där moral utmanas på ett sätt som lika mycket roar som intressant utforskar mänskligt beteende.
Snabbfakta om ”Vladimir”
Skapad av: Julia May Jonas
Skådespelare: Rachel Weisz, Kayli Carter, Leo Woodall, John Slattery
Genre: Drama/komedi
Antal avsnitt: 8
Premiär: 5 mars 2026
Streamar på: Netflix
Betyg: 3 av 5
