Det ska först göras klart att Disneys ”Vilddjuren” inte är en kopia utav ”Madagaskar”, egentligen är det raka motsatsen men olyckligtvis har Disney fått ta smällen då Dreamworks blev klara med sin lansering före. Disney påbörjade upplägget till sin film redan i mitten av 90-talet men tog ny fart år 2001. Samma år började Dreamworks på en liknande film på manusstadiet men när det kom till deras vetskap vad Disney sysslat med skyndade man på projektet och passade samtidigt på att ta några idéer till sin ”Madagaskar”. Disney blev blåsta, och var tvungna att skjuta upp sin planerade premiär för att inte krocka med ”Madagaskar”. Med det i ryggen kan vi nu bänka oss tillsammans med barnen och se på ”Vilddjuren” med helt andra förutsättningar. Eller?
På New Yorks Zoo försöker lejonpappan Samson få sin unga son Ryan att ryta som ett vuxet lejon men allt han får ifrån sig är ett ljud i klass med en liten kissekatt. Besökarna hånskrattar åt Ryan och relationen till fadern blir något ansträngd, så efter ett bråk med sin far hoppar han över stängslet för att få vara ifred en stund. Ryan hamnar av då av misstag i en container på väg till Afrika och därför blir Samson och hans vänner på djurparken tvungna till en räddningsaktion som tar dem alla till Afrikas djungel och rakt ut i det vilda.
Det är svårt att inte jämföra ”Vilddjuren” med ”Madagaskar” och tyvärr är det så att Disney tappar en hel del mark efter att ha kommit på efterstjälken. Eftersom manuset är så pass snarlikt så känns det mest som en upprepning och äventyrets charm försvinner olyckligtvis ganska så snart. Men om man bortser från det (man får faktiskt tvinga sig till det), är ”Vilddjuren” en godkänd film. Den gör utan tvekan sitt jobb för den mindre publiken, vilka i och för sig inte är direkt svårflirtade. För en annan ligger det på ett relativt trivsamt plan där den glimtar till då och då. Speciellt är Eddie Izzard som koalan Nigel den som fixar skratten åt den vuxna publiken.
Men likt Disneys ”Lilla kycklingen” märks avsaknaden av den vuxna humor som Pixar bidragit med i tidigare samarbeten. Även om Disney klarar sig utmärkt på egen hand med sin klassiskt fina historia med far och son-relationen i fokus (även om temat börjar bli lätt tröttsamt) och ett otroligt skickligt visuellt arbete, kan jag inte låta bli att sakna humorn där man skrattar tillsammans med barnen. Storymässigt vet Disney precis vad de sysslar med, det är gripande, spännande och extremt fartfyllt så för ungarna är det 94 minuters ren underhållning. Men för en mer krävande publik kommer inte ”Vilddjuren” i närheten av någon form av originalitet eller ordentlig fingertoppkänsla.
Något olyckligt krockar alltså Disneys film med Dreamworks ovan nämnda film, och även om det inte handlar om ett plagiat så blir ”Vilddjuren” ett bevis på att animationens originalitet inte längre existerar. Tydligare än så här blir det inte, två konkurrerande firmor arbetar på en nästan identisk spelplan och får i slutändan en story som går hand i hand. Nu gäller det för samtliga aktörer att tänka om och inte ta död på sin egen guldgenre och försöka hitta tillbaka till grunderna och inte enbart satsa på rullande band-principen.
Ur ett barns perspektiv är ”Vilddjuren” lite mer gripande och snyggare än sin konkurrent men ”Madagaskar” vinner ändå på sin humor. Men att ha sett den ena behöver inte med automatik utesluta den andra.
Intressant nu hade en fusion mellan Disney och Dreamworks varit och se vad deras slutprodukt tillsammans hade blivit. Kanske det sker en dag, men i dagsläget är bara att konstatera att det är kvitterat mellan rivalerna. 2003 kom Disney med ”Hitta Nemo” året efter släppte Dreamworks ”Hajar som Hajar” och nu är alltså rollerna ombytta.
