Det börjar med att en far som sökt sin dotter hittar och konfronterar henne i en park. Hans desperation låter oss förstå att hon är i någon typ av knipa. Allt urartar i hans brutala misshandel av dotterns pojkvän. En sådan här högemotionell inledning kan om det görs rätt fånga publiken direkt, men här försöker man så hårt att det känns krystat. Den avsedda hårdslående effekten går helt förlorad redan några minuter in i första avsnittet.
Det klargörs att tonåringen Paige (Ellie DeLange) varit försvunnen i ett halvår. Hennes pappa Simons (James Nesbit) oro grundar sig i det drogmissbruk som dotterns pojkvän Aaron (Thomas Flynn) har dragit in henne i. Teman som hur ett försvinnande tär på de närstående, föräldrars skuldkänslor och droger är svårt att misslyckas med att få att engagera. Den här miniserien lyckas dock med det konststycket.
En serie som inte vet vad den vill vara
Karaktärerna har inte någon som helst substans. De placeras i den ena potentiellt känslomässigt upprivande situationen efter den andra. Det rynkas på pannor och skriks ut känslor utan minsta ögonblick att slappna av för tittaren, men inget känns genuint gripande. Relationerna är för tomt skildrade för att intressera mig. Inte ens när döden hotar så blir jag berörd för att inga människor jag följer känns äkta.
Olika tonfall blandas ihop till en röra där ingenting synkar med det andra. Grunden är thriller, men jag får intrycket av att manuset egentligen inte vet vad det vill vara. Alla skådespelare verkar spela i sin egen genre och stundtals känns scener hämtade ur en annan typ av serie än den förra var. Helhetsupplevelsen blir då bara enerverande oväsen och kaos.
Nämnda tunga teman ska uppenbart skapa gripande drama som övergår i kriminalthriller när Aaron hittas mördad och Simon givetvis blir misstänkt. De två poliserna Isaac (Alfred Enoch) och Ruby (Amy Gledhill) utreder fallet, men istället för renodlat seriös ton får vi från dem även stråk av putslustig humor som skär sig mot allvaret.
Serien flirtar ofta under de åtta avsnitten med mörkret, men den vågar aldrig gå hela vägen och kliva in i det. Karaktärernas ilska och ångest drabbar aldrig tittaren. Simons nedstigning i den undre världens droghandel varken ser ut eller känns så smutsig som den borde. Inget av våldet gör riktigt ont att se.
Harlan Cobens fans är främsta målgruppen
För att se till att publiken oavbrutet blir underhållen så finns några excentriska karaktärer instuvade i mixen. Mest tydligt avsedd humörhöjare är privatdetektiven Elena (Ruth Jones) som med sin kufiska personlighet ger intryck av att ha gått vilse från en Harry Potterfilm. Alla skämt i serien känns mer krampaktiga än roliga.
Tempot är så hetsigt att inte en sekund av speltiden tillåts att göra ett bestående intryck. Det är dramathriller klippt och presenterad som om den vore hyperaction. All typ av atmosfär är obefintlig från början till slut. Spänningsbyggande hinns inte med när varenda liten scen hysteriskt driver framåt. Alla dessa brister bidrar i kombination med nämnda tunna dramatik till att ytligheten blir total.
Bland skådespelarna är det bara två som lyckas göra prestationer man har kvar i minnet när serien är slut. Den ena är veteranen Nesbit som även om han tydligt spelar på autopilot rycker med oss med uttrycksfullt minspel och hela tiden intensivt röstläge. Den andra är Maeve Courtier – Lilley som övertygar i rollen som psykopatisk yrkesmördare.
”Inte ett ord” får nätt och jämnt godkänt betyg för att den som helhet inte är tråkig och för att berättelsen, inspirerad av en roman av Harlan Coben, är oförutsägbar. Jag känner dock inte minsta behov av att någonsin se om den. Hängivna fans av Cobens verk i övrigt skulle säkert ge ett högre betyg för det känns som att det är de som är främsta målgruppen.
Snabbfakta om ”Inte ett ord”
Skapad av: Tom Farrelly, Amanda Duke, Nimer Rashed, Isher Sahota.
Medverkande: James Nesbitt, Minnie Driver, Ruth Jones, Alfred Enoch.
Genre: Kriminaldrama, mysterium
Längd: 8 avsnitt
Premiär: 1 januari
Visas på: Netflix
Betyg: 2 av 5
Läs också: De 5 bästa svenska tv-serierna 2025 – enligt MovieZines läsare
Läs också: 10 helt fantastiska miniserier från 2025
