Tänk om Kung Arthurs ättling skulle hittas idag? Om en skolgrabb skulle hitta det mytomspunna magiska svärdet Excalibur på någon random byggarbetsplats, och släppa loss en ofattbar ondska. Samtidigt som han måste omvända sina mobbare till sina allierade, och lära sig att kämpa för en bättre värld.
Det är en idé som lockade Joe Cornish, filmskaparen som tidigare lät ghettokids slåss mot utomjordingar i coola ”Attack the Block”. Och idén är det väl inget större fel på. Att ta en välbekant saga till en ny miljö öppnar upp för spännande kulturkrockar. Trots det finns det inget som direkt överraskar i ”The Kid Who Would Be King”. Filmen man tror man ska få är precis den man får, varken mer eller mindre. Och det blir ju lite… tråkigt. Iallafall för vuxna tittare.
Allt börjar med Alex, mobbad och olycklig tolvåring som växt upp med en ensamstående mamma. En dag upptäcker han att han är ”den utvalde”, menad att svinga det mäktiga svärdet Excalibur, samla Riddarna av det runda bordet, och ena ett England som håller på att splittras. Det är mycket att kräva av en skolgrabb som knappt kan göra sina läxor ordentligt. Men Merlin, som växlar skepnad mellan nördig sextonåring, sliten Patrick Stewart och en uggla, tror på honom!
Filmens unga huvudpersoner tar varje tillfälle de får att driva med sitt rätt långsökta uppdrag, men det blir inte mindre larvigt för det. Man missar heller ingen chans att kommentera om likheter med andra unga hjältar i fara som Harry Potter, Percy Jackson eller Frodo. Börja anteckna, kids: se det som en lista på andra, bättre filmer att se.
”The Kid Who Would Be King” siktar på att vara ett episkt äventyr, och det är upplagt för magi och spänning. Det är snarare en äventyrsfilm för barn som aldrig sett en förut. För filmen bjuder egentligen inte på något nytt. Upplägget känns igen och Cornish följer en utstakad mall till punkt och pricka. Man lyckas bäst i specialeffekterna som övertygar.
Och jag gillar ju vardagsmagi i filmer som ”Sju minuter efter midnatt”, men här tar man aldrig allvaret och mörkret på allvar. Välgjort och småkul, men det är som att inget hjärta har lagts i projektet.
Mitt i detta finns en inte helt subtil samhällskommentar, för alla barn som växer upp med rubriker om krig och elände i världen. För säkerhets skull, om det inte var tydligt nog, håller Patrick Stewart ett brandtal i slutet om hur ungdomen är vår framtid och våra blivande ledare. Om de bara tror på sig själva.
Rebecca Ferguson får förvånansvärt lite att göra som skurken, den onda häxan Morgana. Förutom att med jämna mellanrum väsa hotfullt om att jorden ska gå under, så känns den svenska skådespelerskan minst sagt bortkastad. Sevärt är det annars för unge Louis Ashbourne Serkis (son till Andy Serkis) som blivit en flitig barnskådis de senaste åren. Trots mycket trams och flams håller han huvudet högt och har ett fint samspel med sina unga motspelare.
