”The Fabelmans” är filmen som han burit på hela livet, och som först nu överförs till bioduken. Barndomsminnen omvandlas till rörliga bilder, och skildrar såväl en mästerregissörs uppväxt som kraften som döljer sig i filmen som konstart. Det är Spielbergs mest personliga film, och även om jag vill säga ”en av hans bästa” – konkurrensen är hård på den fronten – så är det iallafall en av mina personliga favoriter från honom på många, många år. Kanske är det tack vare en intim inblick i en av mina egna filmiska hjältars liv. Kanske för att han visar att han även vid 75 års ålder ständigt hittar sätt att förnya sig och överraska sin publik. Eller helt enkelt för att det är en film som kommer rakt från hjärtat.
Det är tidigt 50-tal i New Jersey. Sexårige Sammy ska se sin första biofilm någonsin: Cecil B. DeMilles ”Världens största show”. Han gapar av skräckblandad förundran när ett tåg kraschar i en av filmens mest dramatiska scener. Till Hanukkah önskar han sig ett tågset i present. Han vill återskapa scenen som han inte kan sluta drömma om. Han får tågsetet – och en videokamera. Föga anar familjen att nyfikenheten ska utvecklas till en dyr hobby, och bli början på en av världens största filmregissörers karriärer.
Huvudpersonen, Sammy Fabelman, är Steven Spielbergs alter ego och scenerna vi ser i filmen är direkt hämtade ur hans liv. Fokus ligger på kärleken till film och experimenten med filmskapande, men i huvudsak också på familjen. Det råder varm gemenskap och kärleksfullt syskongnabb hemma hos Fabelmans, där mamma Mitzi (Michelle Williams), pappa Burt (Paul Dano) plus de tre systrarna ofta hamnar framför kameran på diverse hemmafilmer. Skojfriske farbror Bennie (Seth Rogen) är också ständigt närvarande.
”The Fabelmans” börjar som en lättsam komedi med ett nästan teatraliskt spel (inte långt ifrån vad vi såg i Spielbergs musikal ”West Side Story” för knappt ett år sen). Men efter mormors död växlar tonen något. Sammys mor faller i en depression, och själv upptäcker han hur de dyrbara 8mm-rullarna har kraften att muntra upp stämningen i hushållet, men också avslöja hemligheter som riskerar att splittra familjen. Via kameralinsen hittar han sätt att bearbeta såväl familjetrauman som antisemitiska glåpord från mobbarna på high school.
Det är de unga skådespelarna som lyser starkast i ensemblen, och framför allt Gabriel LaBelle, som tidigt tar över för att spela tonårige Sammy. Ett riktigt fynd, i en roll som kan bli ett stort genombrott. Förutom att ibland var ruggigt porträttlik en ung Spielberg så går det inte att ta miste på glöden som uppstår så fort han har en kamera i handen. Med stor passion regisserar han sina polare när de filmar både westerns och episka krigsfilmer i Arizona-öknen, med ambitiösa visioner och kreativa specialeffekter.
Hantverket har förbättrats en del sedan Spielbergs allra första amatörprojekt. Övning ger färdighet, kan man lugnt säga – och några skickliga medarbetare har han också samlat på sig genom alla årtionden. Här jobbar han återigen med flera gamla bekanta. Janusz Kaminski (”Schindler’s List”) står bakom fotot som andas perfektion i varenda bildruta. John Williams (”Indiana Jones”) har skapat musiken. Tony Kushner (”West Side Story”) skrev manus tillsammans med Spielberg.
Det är nästan lustigt att han gör sin mest personliga film, en relativt småskalig historia, ihop med gubbarna som stått bakom några av Hollywoods största blockbusters och Oscarsvinnare genom de senaste 30-40 åren. För Spielberg behöver inte allt det där flashiga för att beröra oss. En del av mig hade velat se honom plocka upp en enkel handhållen kamera igen och själv fånga sina barndomsminnen med samma pojkaktiga tjusning nu som då.