I en scen ur ”Scream 2” får några av karaktärerna ett samtal från mördaren i en park full av människor varpå jakten på den skyldiga inleds. Alla med en mobiltelefon är misstänka. Detta var på 1990-talet långt innan smarttelefoner med appar och oräkneliga sätt att skicka meddelanden på. Nu har Christopher Landon uppdaterat premissen till modern tid.
I den här kluriga thrillern befinner vi oss på en flott restaurang högt upp i en skyskrapa. Änkan och ensamstående mamman Violet (Meghann Fahy) ska på dejt första gången på länge och är skeptisk att överge sonen om än bara för en kväll. Snart börjar hon motta hotfulla meddelanden från en främling vars destruktiva agenda snart uppdagar sig och en oförutsägbar katt-och-råtta-lek inleds.
Landon har bevisat sig vara en kul, kreativ och pålitlig filmskapare inom genren med titlar som ”Happy Death Day”-filmerna och ”Freaky”. Med en smittande lekfullhet har han kombinerat bekanta skräckscenarior och våld med vass humor och glimten i ögat, inte helt olikt framlidne ”Scream”-regissören Wes Craven.
Precis som Craven med den underskattade – och väldigt liknande – ”Red Eye” tar Landon här sig an thrillergenren i en film som landar någonstans mellan modern teknik och Hitchcock-spänning. Medan situationen som Violet utsätts för påminner om både ”Scream”, ”Saw” och ”Phone Booth” så har vi att göra med en sårbar men tuff hjältinna och en simpel lokal full av misstänkta.
Det är inte alla som skulle klara av att leverera en så pass tajt thriller i en sådan begränsad miljö och med få karaktärer. Men Landon injicerar en imponerande energi och personlig, visuell stil i berättelsen och dekorerar med inspirerade infall av ljuseffekter och kameravinklar.
Dessutom har han (liksom i tidigare filmer) valt en begåvad, sympatisk hjältinna. Fahy, känd från andra säsongen av ”White Lotus”, bär filmen på sina axlar utan problem. Hon ger oss en skarp protagonist vi både gillar och hejar på. Temat kvinnomisshandel hänger som en tung skugga och riskerar att dränera filmen på sitt popcornpotential men Fahy ser till att resa sig effektivt ur offerrollen.
Det är häftig underhållning vars historia kanske inte bör synas med förstoringsglas. Manuset av Jillian Jacobs och Chris Roach (usla ”Fantasy Island” och ”Truth or Dare”) är förvånansvärt smart och påhittigt med listiga twistar och ledtrådar samt rapp dialog. Logik och trovärdighet haltar stundtals, speciellt mot slutet. Men det adrenalinstinna tempot gör att vi förlåter och till och med glömmer bort eventuella luckor i intrigen.
Sedan är det den typen av filmen där samtliga karaktärer – vare sig de jobbar som kvinnofridsrådgivare eller politisk fotograf – ser ut som groomade skönheter i en såpopera. Det handlar tveklöst om polerad, opretentiös Hollywood-spänning snarare än något som vill närma sig autentisk realism. Men varför klaga?
Landons koppling till Craven är vid det här laget löjligt uppenbar – han gjorde trots att den här filmen efter att ha hoppat av ”Scream 7” och Violet har praktiskt samma jobb som Neve Campbell i ”Scream 3”. Medan det är en mer renodlad thriller med komiska toner än skräckkomedi så går det inte att undvika jämförelser med Cravens ”Red Eye”.
Liksom Craven vet Landon hur man gör kul film, även om det handlar om mörkare ämnen som död, trauma och misshandel. Han har också ett gott öga för detaljer och sidokaraktärer. Jeffery Self (”Search Party”) har en rolig biroll som fjollig servitör med en härligt fånig monolog om en sketch där han spelar Allison Janneys höjdrädda hatt. Brandon Sklenar (”1923”) funkar fint som Violets date och har påtaglig kemi med Fahy, även om han (liksom många kvinnor i liknande filmer) mest fungerar som attraktivt ögongodis.
De lyxiga förtexterna ger nästan en Bond-känsla med diverse rekvisita som dramatiskt krossas till tonerna av Bear McCrearys (som komponerat de flesta av Landons filmer) pampiga musik. Ju mindre man vet om filmen desto bättre men man kan lugnt konstatera att resten av filmen lever upp till denna mäktiga inledning.
Efter några småtrista, snabbt glömda paranteser från Blumhouse och sega spökkomedin ”We Have a Ghost” från Landon så är detta en strålande comeback till kvalité för båda. Både en thriller som utforskar teknologiska fenomen i likhet med ”M3gan” och väl sevärd underhållning som fortsätter att etablera Landon som en påtaglig filmskapare inom genren. Fram med popcornen, luta dig tillbaka och njut av åkturen – men stäng för Guds skull av mobilen!