Ingen har varit mer pionjär när det handlar om att väva in psykologi i filmberättandet än Alfred Hitchcock. Mästerregissören visade upp ett enormt intresse för att utforska mentala drifter och störningar. Mestadels handlade det om mörka teman som mordets mekanismer, men han hade också stunder med mer nyanserad analys. Den här filmen är av den sistnämnda sorten.
Närapå varenda minut av filmen ”Trollbunden” är fylld av psykoanalys. Det gäller allt från storyn vars utveckling drivs helt och hållet av sådan till dialogen som är fullmatad med klinisk terminologi inom nämnda medicinska inriktning. Förtexterna informerar oss om att en riktig psykiater har varit rådgivare och det märks tydligt på resultatet.
En hypnotisk upplevelse
Huvudperson är Constance Petersen (Ingrid Bergman) som är expert inom området och vars skicklighet sätts på prov när hon bestämmer sig för att ta reda på vem hennes nya kärlek egentligen är. Mannen som tinat upp hennes iskalla hjärta är Anthony Edwardes (Gregory Peck), ny chef på mentalsjukhuset där hon arbetar. Mer än såhär bör man inte veta om det oavbrutet överraskande händelseförloppet.
Den kyliga analysen sveps in i en gåtfull dimma. Filmen lever upp till sin titel när den just trollbinder mig från den första bildrutan. Atmosfären försätter nästan direkt tittaren i ett hypnotiskt tillstånd som håller i sig varje steg i den psykologiska labyrint som berättelsen som vi följer är.
Samspel laddat med magnetisk åtrå
Hitchcocks status som ikonisk mästare på att skapa nagelbitarspänning är obestridig bland filmälskare och givetvis lyckas han med att koppla gastkramande grepp om publiken även här. En scen som involverar en rakkniv är bland det mest svettiga som han gjort. Han ger nerv till mysteriet som är grund till intrigen på ett enormt skickligt sätt.
Regissörens förmåga att med naturlig intensitet bygga upp romantik är enligt min åsikt alltför sällan hyllad. Från första ögonkastet mellan deras karaktärer så laddas samspelet mellan Bergman och Peck med magnetisk åtrå och uppslukande kärlek. Vi får ännu ett oförglömligt par i ett stort galleri av sådana i filmer signerade Alfred.
Högklassigt foto och kameraarbete
För att visualisera hur psykoanalys fungerar så används symboliska inslag på ett fantastiskt sätt. Scenografin är som helhet väldigt välgjord, men i dessa scener så är den fullkomligt genialisk. Framför allt en drömsekvens skapad av den surrealistiska konstnären Salvador Dalí briljerar och jag har den utan tvekan högt upp på min lista över tidernas bästa filmscener.
Kameraarbetet håller hög klass och blixtrar stundtals till med en kreativitet som är extra skarp. Det svartvita fotot växlar med högsta precision mellan kristallklart i skalan större delen av filmen och dimmigt när mental förvirring råder i karaktärernas sinnestämning. Närbilder på ögon används kraftfullt. Musiken av Miklós Rózsa gör stor ljudkonst av såväl det romantiska som det kusliga.
En av mästarens bästa
Bergmans insats ger trovärdighet till en karaktär som drivs lika mycket av starka känslor som överraskat henne själv som en osviklig vilja att bota i egenskap av sin yrkesroll. Peck tar sig an en svår och plågad roll och ger oss sin karriärs absolut mest mångsidiga skådespelarprestation. Övriga aktörer står för solitt spel.
”Trollbunden” hade fått högsta betyg om den inte vid några tillfällen på högst ett par minuter vardera känts en aning mindre suggestiv än resten av filmen. När det handlar om ett verk av den store Hitchcock så tar jag mig friheten att vara så petig. Det här är ändå en av hans bästa filmer och ett skolexempel på hur man gör psykologisk thriller till filmkonst.