Den nyblivna mamman Anna (spelad av Noomi Rapace) drömmer om att bli skådespelerska. Men hennes strävan efter att kombinera provspelningar och barnpassning leder Anna till ett alltmer destruktivt beteende; vissa stunder är kärleksfulla och bekymmersfria, andra miserabla och desperata.
Danske regissören Simon Staho (som tidigare gjort bland annat ”Bang Bang Orangutang” och ”Dag och Natt”) har med ”Daisy Diamond” försökt att skapa en debatt om ångestfyllda och tabubelagda känslor kring moderskapet. Frustration, vrede och utmattning är teman som presenteras i det realistiska digitalvideoformatet. Men det är förbluffande innehållslöst: Annas oförmåga att hantera sitt barn och sin misslyckade karriär är olidligt fattigt porträtterat. Det är så stelt och monotont att dryga tjugo minuter in i handlingen är det ständiga skrikandet så påtagligt att man måste vrida sig i biofåtöljen – av obehag.
De allra första scenerna är däremot naturnära och välspelade (och med intressanta mediespecifika vändningar), men sakta utvecklas ”Daisy Diamond” till en enormt onödig ström av upprepningar. Gång på gång. Det enda vi ser under filmens första hälft är Annas ständiga kvidande och oberäkneliga kallhet mot sitt kärlekskrävande barn. De små ambitioner som finns att till exempel överbrygga skillnaderna mellan olika medier (i detta fall framförallt teater och film) går snabbt förlorade när Staho med extrem övertydlighet (och utan poäng) refererar till Ingmar Bergmans existentiella ”Persona”. Noomi Rapace som den paranoida Anna är möjligen det enda som inte faller under all kritik, men hennes figur är så ofullkomlig och otrevlig att hon i längden bidrar till att filmen inte uppvisar någon intressant tanke att luta sig mot. Psykologin är dessutom minimal, och i vissa scener är det snudd på barnmisshandel. Det enda förståeliga i sammanhanget är dotterns gråt.
Det är lätt att tänka sig hur Simon Staho med ”Daisy Diamond” spekulativt har försökt skapa kontrovers. Men filmen blir till en cynisk bild av hur lätt unga mödrar kan luras till att tro att moderskapet är konstant frid och fröjd. Det är väl ganska givet att det inte alltid är så? Stahos intentioner har uppenbart varit att skildra en alternativ sida till hur det är att vara mor. Men eftersom hela berättelsen är fylld till bredden med klyschor om hur enkelt man kan hamna i samhällets periferi, så är det svårt att se poängen. Det blir tyvärr alltför styltigt och förutsägbart. Och sensmoralen borde alltså vara: går det längre att chockera med öppen tematik kring våld och pornografi? Och hade det inte varit bättre för Simon Staho att hålla sig till sina antydningar om en lek med filmmediet, som i de första scenerna verkar så lovande?
