Som ett fan av spionrullar i allmänhet och Steven Soderbergh i synnerhet, för att inte nämna de tunga skådisnamnen på rollistan, så är mina förväntningar minst sagt höga när jag beger mig till AMC på premiärdagen. Jag har dessutom sneglat på Rotten Tomatoes 97% godkännande samt alltigenom höga kritikerbetyg. Så vad finns här att inte älska?
Till skillnad från Soderberghs mästerligt eleganta och oemotståndligt lekfulla “Oceans”-trilogi följer vi den här gången ett gäng allvarliga MI6-agenter från den Brittiska underrättelsetjänsten. 007-stjärnan Pierce Brosnan dyker upp i rollistan som en liten blinkning, och filmen har underfundiga dialoger som tycks leka med genren. Trots det fattar jag ganska snart varför publikbetygen är så låga jämfört med kritikernas. Biosalongen är nästan tom.
“Black Bag” inleds med en snygg kameraåkning som följer en beslutsam George (Michael Fassbender, här som en något stelare och mer robotlik Terminator) när han tågar in för att möte sin kvinnotjusare till boss, Philip (Gustaf Skarsgård), på en nattklubb. Denne berättar om en läcka – den topphemliga programvaran Severus är ute på vift tack vare ett insiderjobb. Severus i fel händer kan destabilisera kärnreaktorer och orsaka tusentals människors död så tiden är knapp – George får en vecka på sig att hitta den skyldige.
Sanningsserum avslöjar hemliga böjelser
Upplägget är lovande nog i sann whodunnit-anda. George bjuder in fyra kollegor på middag, som tillsammans med egna frun Kathryn (Cate Blanchett) utgör listan av misstänkta. George och Kathryn är lyckligt gifta men det står klart att George är en man som låter plikten gå före allt. De ovetande kollegorna består av Freddie (Tom Burke), Överste James (Regé-Jean Page), cybersäkerhetsspecialisten Clarissa (Marisa Abela) och Terapeuten Zoe (Naomie Harris).
Atmosfären är mysterietät i vackra, underexponerade lyxmiljöer. Karaktärerna är på sin vakt. De iakttar varandra, och viskar fram sina repliker i närbild. Så långt så väl, men George har lagt sanningsserum i maten. Och istället för att bara fråga rätt ut vem det är (vilket skulle ha löst mysteriet på en dag samt kortat ner filmen till ca 10 minuters speltid) kör han konstiga kringfrågor. Oklart varför, då det mest leder till sexuella bekännelser.
De flesta hemliga agenterna har kärleksaffärer eller kinkiga böjelser. Freddie visar sig vara en duktig lögnare i en absurdistisk smårolig sekvens, men det gör att det känns lite som att manusförfattaren David Koepp inte kunnat bestämma sig för om serumet ska funka eller ej, eller kanske bara på vissa av middagsgästerna, de som avslöjar sina personliga problem?
Snyggt men aldrig riktigt spännande
Filmen är både snyggt och sexigt paketerad, men det känns som om mysteriekänslan skapats på bekostnad av logiken, och att skådisarna fastnat i hemliga agent-karikatyrer. Det blir lite parodi av det hela (vilket kanske är meningen för filmen är inte utan humor). Ledtrådar som en slät och oskrynklad biobiljett överst i papperskorgen och dess konsekvenser får alltför mycket speltid.
Dessutom börjar den snart kännas seg. Den är mer stämningsfilm än action, mer kullar än höga berg och djupa dalar. Filmen blir aldrig riktigt spännande.
Men den har en gammaldags storfilmskvalitet i ett vackert och stilrent paket. Man skulle kunna sammanfatta det så att gillar man filmer som “Maria” med sina fantastiska miljöer och kostymer men med stiliserat skådespeleri, kommer man gilla “Black Bag” av samma skäl. För oss andra ger den godkänd underhållning för stunden.