”Tusenbröder” är inte det första fiktiva verk som har fått oss att sympatisera med en karaktär som lever på fel sida om lagen, men 2002 fick seriens första säsong den svenska tv-publiken att inse hur tunn den där gränsen är. Hur enkelt man passerar den.
”Det handlar bara om att våga”, som huvudkaraktären Hoffas kompis Hamid säger när han föreslår att de ska råna en bank för att snabbt se till så att deras målerifirma kommer på fötter igen. Familjefadern Hoffa reagerar som de flesta av oss skulle ha gjort: med ett avfärdande skratt. Han behöver inte bli kriminell för att lösa sin situation. Det finns andra vägar ut ur knipan. Ändå får idén fäste – den lockar med sin kittlande mirakellösning. ”Det är enkelt, vi är ostraffade, vi är inga jävla pundare som gör bort sig. Vi skulle aldrig åka dit.” Tillsammans med vännen och kollegan Niklas gör Hamid och Hoffa idén till en noggrann plan. Inget ska kunna gå fel. ”Det handlar bara om att våga.” In och ut, bara. En stöt, sedan aldrig igen.
Men om det är lätt att korsa den där gränsen, är det desto svårare att återvända tillbaka till andra sidan. När trion på nytt hamnar i finansiellt trångmål – efter att rånbytet har spenderats på huslån, köksrenoveringar och dyra klockor – löser de situationen på samma sätt som sist. Det är enkelt, det går snabbt och av erfarenhet vet de att det fungerar. Men det är en tillfällig lösning. Med stulna pengar håller killarna ett dött företag vid liv. Deras liv är en fasad. Och det goda livet smakar plötsligt inte lika gott, när känslan av att man inte har förtjänat det börjar att drabba en. Hoffa, Hamid och Niklas tappar fotfästet – de förlorar greppet om vilka de är.
Till sist går saker och ting rejält snett. Slarv och hybris leder till katastrof. Den första säsongen avslutas med att Hoffa hamnar i fängelse och i den andra får vi följa hans liv bakom murarna. Det ”Svensson-liv” vi fått se i de fem första avsnitten är nu långt borta. Man utgår från att manusförfattaren Lars Lundström har gjort ett stort researcharbete för att kunna måla upp den instängda miljön så som han gör. Men faktum är att Lundströms bakgrundsundersökning endast bestod av en intervju med en säkerhetsansvarig på Hallanstalten – inga samtal med interner. Istället hade han funderat på hur han själv skulle tänka, må och agera av att hamna i samma situation som Hoffa. Man måste imponeras över hur en sådan rik fantasi kan resultera i något som känns så verklighetstroget.
Det är Lundströms manus som är styrkan i ”Tusenbröder”. Visst, det är en sann drömensemble som framför dramat, men skådespelarna har till stor del författaren att tacka för sina starka prestationer. Dialogen är så rik på information, och samtidigt så ledig och naturlig. Karaktärerna framstår som verkliga människor – som sådana vi känner och själva är. Och det är därför den realistiska berättelsen om att passera den där gränsen blir så stark. För att vi tänker: ”Skulle det kunna vara jag? Skulle jag kunna korsa den?”
”Tusenbröder” återvände 2006 – tre år efter att den andra säsongen sänts. Tillhör du dem som inte sett ”Återkomsten” varken på bio eller på tv avundas jag dig. Det är en avslutning som inte är värdig de ursprungliga 10 avsnitten. Det är rentav svårt att tro att det såpiga dramat är skrivet av samma författare. Snarare skulle man kunna tro att det rör sig om fan fiction. Intrigen är onödigt tillskruvad och flera gånger rent fånig. För att platsa i den har personligheterna förvrängts. Den miljonpublik som hade längtat efter att få återse seriens karaktärer blev därmed besvikna. De syns nämligen inte till i ”Återkomsten”. Istället gör man som tittare bäst i att ta farväl av Hoffa när han ringer det där samtalet till sonens skola i slutet av andra säsongen. Lämnar du berättelsen så, så lämnar du det kanske starkaste svenska tv-dramat någonsin.
