När den före detta IMF-agenten Sean Ambrose (Dougray Scott) orsakar en stor flygkatastrof och i processen kommer över ett livsfarligt virus skickas Ethan Hunt (Tom Cruise) in för att hantera situationen. Till sin hjälp har han bland andra teknikern Luther Stickell (Ving Rhames), piloten Billy Baird (John Polson) och den skickliga tjuven Nyah Nordoff-Hall (Thandie Newton). På grund av Nyahs tidigare förhållande med Ambrose får hon i uppdrag att infiltrera hans nätverk, något som kompliceras av Hunts personliga känslor för Nyah.
Denna premiss låter mycket bekant, och det är den också. I Robert Townes manus hittar vi samma grundpelare som i Alfred Hitchcocks film ”Kvinna – spion” från 1947, där också en kvinna skickas – av en agent – för att infiltrera en värld som hon är bekant med. Just denna bit kanske inte här fungerar precis lika felfritt som i Hitchcocks film, men det är heller inte den primära anledningen till att man ser ”Mission: Impossible II”.
Istället är det action vi får för hela slanten, och grymt välgjord sådan. När jag såg den här filmen för första gången var jag drygt tio år gammal, och jag kunde inte ha blivit mer blown away. Även om själva storyn inte är lika vass som i föregångaren så är actionscenerna dubbelt så spektakulära. I en av filmens inledande scener ser vi hur Ethan kör lite avslappnad bergsklättring utan säkerhetslina till tonerna av Zap Mamas ”Iko-Iko”, en helt fantastisk sekvens som jag ibland drömmer om på nätterna.
Det finns även andra scener som jag aldrig kommer att glömma, just eftersom jag upplevde dem med sådan styrka i yngre år. En bit utspelar sig i Biocytes (företaget som tillverkar viruset) huvudbyggnad, där Hunt blir jagad av både vakter och Ambroses hejdukar. Miljön är steril, skotten flyger åt höger och vänster, gnistorna fyller bildrutorna och allt utspelas i ljuvlig slow-motion. Hans Zimmers musik har nog aldrig någonsin använts mer lyckat än när hans ”Injection” kickar igång samtidigt som Hunt ska göra ett basejump ut ur byggnaden, majestätiskt.
Allt är väldigt överdrivet och gränsar ibland till absurditet, men som nämnt, man måste ta det med en nypa salt. Vad gäller skådespeleriet i filmen så gör Tom Cruise precis lika bra ifrån sig som han alltid gör, och eftersom jag är lite smått förälskad i hans långa frisyr så är det svårt att värja sig här. Thandie Newton har fått en hel del negativ kritik för sin roll, men jag tycker inte att det är något större fel på den. Visst, hon får inte direkt särskilt mycket att jobba med, men det som kommer ut på andra sidan är ändå helt klart godkänt.
Att det är John Woo som regisserat denna film kan omöjligt undgå någon, även om man inte vet det på förhand. Hans signatur finns där tydligt i varje scen, särskilt när de vita duvorna seglar förbi i slow-motion genom ett hav av eld, det blir helt enkelt inte mer Woo än så. Just den här stilen fungerar mycket bra i ”Mission: Impossible II”, även om det kanske ligger något i de argument som säger att det ibland går till överdrift. Det betyg som jag sätter är så fullt av nostalgi, kärlek och känsla att det kanske också – likt filmen – bör tas med en nypa salt.
