Saint Laurent 2014

"Yves Saint Laurent" (som släpptes i Sverige våren 2014) och "Saint Laurent" (som kort därefter hade premiär på filmfestivalen i Cannes) lyckas ändå komplettera varann ganska bra. Den ena fyller in luckor som den andra har valt bort, och vice versa. De mest nyfikna på Monsieur Yves Saint Laurent kommer säkert sluka båda. För oss andra räcker det gott och väl med en. "Saint Laurent", den här filmen, är det sämre valet.

Gaspard Ulliels tolkning håller sig mest till åren 1969-1974, även om både tillbakablickar till barndomen och framåtblickar till ålderns höst får plats. Här är Yves 30-nånting, redan en prisad och berömd modeskapare. Han målas upp som en blasé dandy som undrar vad som väntar härnäst. Uttråkad av sig själv, som han säger, söker han sig till fester, cruisingparker och knark i jakt på nästa kick, och på inspiration. Han knaprar piller för att kunna jobba och piller för att kunna somna, sköljer ner dem med champagne mellan cigarettblossen och framstår inget vidare sympatisk.

Den parisiska överklassmiljön, från Yves lyxlägenhet till inneklubbarna som pumpar discomusik, känns lika förförisk som tragisk. Livet som alla drömmer om - med ungdom, skönhet och pengar - räcker inte till för de som redan har allt.

Själva modet och modeskapandet hamnar dessvärre i skymundan. Fashionistor som ser fram emot många och långa modevisningar får, återigen, kolla in den där andra och bättre biografin. Ett fåtal gånger får Yves sömmerskor ett ansikte, fyllt av stress. Pressen och kraven som ställs på modehusets anställda hade gärna fått ta mer utrymme, de är trots allt lika viktiga i att skapa varumärket Yves Saint Laurent som han som håller i skisspennan. Istället ligger det enligt mig för mycket fokus på mannen bakom varumärket, relationen till hans älskare Jacques, hans inre demoner - var de nu kommer ifrån får vi aldrig veta, och till och med hans franska bulldog - som byts ut till en likadan varje gång han dör.

När halva filmen gått och tidshoppen börjar gå en på nerverna, då önskar man att någon barmhärtigt hade satt saxen i det röriga materialet och klippt bort många av de långa och intetsägande scenerna. I den här soppan på 2,5 timme finns ändå en hyfsad 1,5 timmes biografi.