Regissören Asghar Farhadi har rönt stora framgångar med sina tidigare filmer. ”Nader och Simin – En separation”, ”Det förflutna” och ”The Salesman”. Guldpalmer, Guldbaggar och Oscars har regnat över den iranske regissören. Nu lämnar han trygga Iran och dess plågade medelklassfamiljer och åker till en spansk vingård, där en större släkt drabbas av en tragedi.
Bröllopsförberedelser pågår för fullt, när Laura och hennes två barn anländer från Argentina. Tonårsdottern Irene hittar snabbt en lokal grabb att hänga med, och det är nästan som bäddat för en sommarromans. Men under bröllopsfesten försvinner Irene. Elen går, och plötsligt finns hon ingenstans att hitta. Kort därefter får Laura det mest skrämmande sms en mor kan få: ”Vi har din dotter. Ring inte polisen, då dör hon.”
I en amerikansk film skulle detta vara början på en tät actionthriller, där Bruce Willis eller Liam Neeson fick chansen att spöa busar och knäcka näsor i två timmar. Jag säger inte att det skulle bli en bättre film… men förhoppningsvis lite mer händelserik? Nu är detta en europeisk festivalrulle, vilket innebär långa dialogscener och närbilder på en ack så uppriven Penélope Cruz. Om hon bara hade vett att fulgråta ordentligt, eller få ett riktigt raseriutbrott och krossa en vas, men inte.
Farhadis manus ger sällan skådespelarna möjlighet till några större känsloyttringar. Det är dämpat och tillbakahållet som gäller. Istället verkar han ha gett sig fan på att tråka ut oss med dialogscener där hela familjen – man har ingen chans att hålla koll på alla namn och relationer – ska älta problem ur det förflutna. Det är som att alla snart har glömt bort att en tonårig flicka svävar i livsfara, och istället tror de att de med i en snaskig telenovela. Filmens såpaliknande vändningar går att se på tre mils håll.
Regissören har hyllats och prisats, men hittills faktiskt aldrig imponerat på mig. Jag ser snarare en Fincher på valium: det som borde vara spännande, rafflande och dramatiskt, blir bara sömnigt. Den här gången mer än vanligt.