Jämförelsen med ”Baksmällan” ligger nära till hands. Även här ska en grupp vänner inta den glittrande staden – där det som händer där, stannar där – för några nätter av fest och spel innan en av dem gifter sig. Men där tar också likheterna slut, för där ”Baksmällan” var ett betydligt vildare party är ”Last Vegas” en mognare dramakomedi. Inte nödvändigtvis med klass, men iallafall med en kvartett skådespelare av klass.
Rollistan är det absolut inga fel på. Morgan Freeman, Kevin Kline, Michael Douglas och Robert de Niro är tunga namn, alla Oscarsvinnare, de har aldrig spelat mot varandra i några konstellationer men är genast trovärdiga som en grupp gamla barndomsvänner. Med åren har de splittrats för vinden, och gammat groll såväl som livet i allmänhet gör att de inte syns eller hörs så ofta. När en av herrarna, playboyen spelad av Douglas, ska stadga sig med sin hälften så unga erövring är det läge att flyga in hela ”Flatbush Four” till Las Vegas där bröllopet ska äga rum. Och först, givetvis – en oförglömlig svensexa!
De gamla vännerna vet bättre än att tacka nej. En av dem (Freeman) är curlad till döds av sina barn efter en stroke, en annan (Kline) uttråkad på sin fru efter ett alltför långt äktenskap, den tredje (de Niro) en inlåst och bitter änkling som visserligen behöver lite mer övertalan, men även han hoppar snart på planet mot syndernas stad. Alla smärtsamt medvetna om att de närmar sig 70 ser de en sista chans till att skapa minnen för livet.
Men att ”festa som om det vore 1959” handlar i deras fall om daterade moves på dansgolvet, och att klaga över dagens musikutbud. Manuset av Dan Fogelman (”Crazy Stupid Love”) drar sällan skämten för långt, eller åt något väntat håll. Det blir ganska rumsrent men också charmigt och fnittrigt, när dessa respekterade herrar ska gnabbas med varandra och skoja om allt från höftoperationer till Viagra. Pensionärshumor med en dos självdistans, snarare än knark och snusk och allt det andra som dagens komedier gärna lutar mot. Flera scener har dock en outnyttjad potential. Att Robert de Niro till exempel aldrig bjuder på någon vinkning till sina gamla maffiarullar, när gänget lyckats lura i en odräglig grabb att de är ökända gangsters, det tycker iallafall jag är synd och skam. Sedan skymtar både dragqueens, cirkusartister och artisten 50 Cent förbi utan att man riktigt tar tillvara på dem.
En trevlig överraskning är annars Mary Steenburgen (”Niceville”) i den stora kvinnliga rollen. För det första för att man sällan ska räkna med några direkt intressanta kvinnliga roller i en Las Vegas-komedi. För det andra för att hennes barsångerska Diana är en rätt söt karaktär, som ger filmen mycket värme och förser också våra gubbsjuka gubbar med en del nya perspektiv på livet.
Det handlar om att fånga dagen, att vårda vänskaperna och att våga vara vild även när man tror att livet är över. När sedan de mest påträngande stråkarna från de mest såpaaktiga slutscenerna har lagt sig, blir jag till och med lite rörd av herrarnas farväl på flygplatsen. För när de inte stirrar sig blinda på tonåriga bröst i lite för små bikinis (och såna scener finns ju dessvärre lite för mycket av), är ”Last Vegas” en hyfsat charmig dramakomedi med fina budskap.
