Under en tid när hbtq-titlar inom film och TV blir allt vanligare och större så är det lite överraskande och orättvist att detta drama, baserat på Shannon Pufahls roman från 2019, nästan har passerat obemärkt. ”On Swift Horses” är visserligen ingen storfilm som lär ta hem några tunga priser men en begåvad, attraktiv ensemble borde ha väckt uppmärksamhet.
Ljummen kritik kan vara en faktor, en kritiserad marknadsföring, som inte vågat satsa på sina queerteman en annan. För här handlar det knappast om någon subtil subtext utan rättfram skildring av smyghomosexualitet i 1950-talets USA.
Gifta paret Muriel (Daisy Edgar-Jones) och Lee (Will Poulter) är i färd med att starta ett nytt liv i Kalifornien när Lees bror Julius (Jacob Elordi) återvänder från Koreakriget. Den senare drar till Las Vegas för att jobba på casino och inleder en förbjuden relation med en kollega (Diego Calva, ”Babylon”). Samtidigt börjar Muriel spela på hästar i hemlighet – och utforska sin egen förtryckta sexualitet.
Med sin historiska tillbakablick på homosexuellas upplevelser i amerikansk dåtid är det lätt att dra paralleller till både ”Brokeback Mountain” och ”Carol”. Denna är dock inte lika påkostad eller välslipad. Däremot saknar den även riktigt stora stjärnor, och därmed blir det aningen enklare att relatera till karaktärerna som riktiga människor.
Sedan ska man inte avfärda de starka, nämnvärda skådespelarna. Edgar-Jones har redan bevisat sig vara en talang att räkna med efter ”Normal People” och underskattade ”Fresh”. Poulter (som lyckades stjäla roliga ”Death of a Unicorn” tidigare i år) har alltid lyckats kombinera popcornunderhållning med seriösare roller som denna.
Även Sasha Calle (”The Flash”) är bra som Muriels lesbiska granne. Men det är Calva som sticker ut mest med en livfull, flirtig och mänsklig rollprestation, som en karaktär villig att trotsa rädslor och fördomar.
Med så fina motspelare blir tyvärr Elordi svagaste kortet även om han inte är dålig. Någonstans återfinns känslan av att hans rollfigur kräver en skådespelare av James Dean-tyngd – kanske borde han och den lite underanvända Poulter bytt roller?
Annars är det med relativt nedtonade gester som man skildrar dåtidens förtryck och homofobi. Det känns lite återhållsamt och inte 100% ärligt även om de ädla ambitionerna finns där.
På breda teman som risker man tar för kärleken och viljan att fly tomhet i sitt skrapas mest på ytan. Det är snyggt och välspelat, men samtidigt något innehållslöst.
Kopplingarna till rollfigurernas erfarenheter av spel och eventuellt missbruk fungerar inte heller helt och hållet. Snarare infaller den vanliga irritationen över filmkaraktärers spelmissbruk när de inte kan säga stopp, går för långt och allt går åt skogen. Lyckligtvis undviker man de värsta klyschorna och fokuserar mer på livssituationer, sexualiteter och drömmar om frihet.
Den lilla uppmärksamhet filmen väckt är angående sexscenerna, främst mellan Elordi och Calva. Det må erkännas att även om de inte är lika grafiska eller långa som vissa europeiska motsvarigheter så är det definitivt generösa. Med det sagt känns de inte heller billigt exploitativa utan tjänar sitt syfte i den effektivt emotionella romansen.
Även om filmen är aningen melankolisk och tragisk så finns även en gnutta hopp i karaktärernas längtan efter kärlek. Tillsammans med skådespelarnas utstrålning blir det filmens främsta styrka.
Det bör också nämnas att detta är TV-veteranen Daniel Minahan (Six Feet Under”, Game of Thrones”) andra långfilm som regissör, efter indiedebuten ”Series 7: The Contenders”. För att leverera en sådan stabil, sevärd ensemblefilm är det inte illa pinkat.