Triangle of Sadness 2022

Om du gillade ”Turist” eller ”The Square” så vet du nog vad du kan förvänta dig av en Ruben Östlund-film nuförtiden. Här kliver han ännu mer åt komedihållet med en satirisk reflektion över kapitalism, könsroller, skönhet och makthierarkier. Låter det för pretentiöst? Lugn, det finns också en skoningslöst lång kräkscen där de rika passagerarna på en lyxyacht halkar runt i sina egna spyor och skit. Något för alla smaker! 

 

Som i en modern (och bara snäppet mer sofistikerad) Monty Python-film bildar Östlund en löst sammanhängande story av en rad obekväma, ofta tokroliga sketcher med en väldigt subtil och torr svensk humor. Varje scen skildrar en lätt besvärlig men komisk situation, exempelvis: hur ska mannen bete sig när restaurangnotan kommer in, och tjejen bara antar att han ska betala? Bita ihop och dra fram kreditkortet, ställa till med en scen, eller något mittemellan?

 

Huvudpersonerna i den första akten är Carl (Harris Dickinson) och Yaya (Charlbi Dean), båda unga och vackra modeller - och eftersom manliga modeller bara tjänar en tredjedel av vad de kvinnliga gör, sätts redan där för en ojämlik relation och intressanta, ibland hetsiga,  diskussioner mellan dem. 

 

Engelskspråkiga ”Triangle of Sadness” tar sin början i modevärlden, där regissören tar chansen att driva med ett ytligt yrke. Men skönhet är också valuta - Yaya och Carl som är populära influencers får gratisbiljetter till en lyxig kryssning. Akt två tar vid, och Woody Harrelson dyker upp som amerikansk båtkapten med en egen agenda. Ombord på yachten avslöjas tydliga kontraster mellan de snorrika gästerna (Carolina Gynning och Henrik Dorsin har två biroller) och den inställsamma servicepersonalen - men också mellan servicepersonalen och de mörkhyade städarna, som ju hamnar ännu lägre ner i hierarkin. Man kan lätt dra paralleller till klassamhället vi alla lever i, där en Rolex på handleden eller en skurmopp i handen avgör hur vi behandlar varann. 

 

I akt tre kastar regissören om maktordningen ännu en gång, och jag vill inte spoila något (det gör visserligen Ruben så bra själv i intervjuer) men Dolly De Leon stjäl showen i rollen som den filippinska städerskan Abigail. I en film utan tydliga hjältar och skurkar är hon åtminstone ett jäkla kraftpaket till karaktär. Om man ska heja på henne eller hålla sig på sin vakt, det är frågan. Här börjar dock filmens speltid på 2,5 timme att tära på tålamodet och det finns nog en hel del ”darlings” bland scenerna som borde ha lämnats på klipprumsgolvet. 

 

Östlund fortsätter att underhålla och röra om i grytan så som bara han kan. Premiären i Cannes lockade till många skratt och applåder under filmens gång (även om typ bara jag fann Camilla Läckberg/Alex Schulman-skämtet hysteriskt kul i en salong full av internationell press).

 

Men jag måste säga att jag saknar den tidiga Ruben Östlund. Var tog provokatören, han som hade något mer angeläget att säga i början av karriären? "Play" och "De ofrivilliga" är filmer som brände till och grep tag. Efter framgången med "The Square" verkar han nöjd med sin plats som clownen i klassen (eller i Cannes), och återvänder med mer av snarlika skämt och situationer i hopp om samma applåder. Fastna inte i Roy-fällan, Ruben. Jag vill se något riktigt vasst nästa gång.