”Young Hearts” är ett nedtonat drama om den unge Elias, vars pappa är dansbandskung. De bor i en liten by på den belgiska landsbygden och en dag flyttar jämnårige Alexander in i huset mittemot.
De delar intresset för det kreativa – Elias med sitt tecknande och Alexander med sitt pianospelande. Deras vänskap växer sig snabbt stark, men den dag då Alexander berättar för Elias att hans första förälskelse var i en pojke, börjar Elias ifrågasätta sina egna känslor gentemot sin bästa vän. Han ställs inför sina egna fördomar och måste till slut välja om han har mod nog att vara sann mot sig själv.
Fotot är magiskt. Vackra vyer av den belgiska landsbygden varvas med närbilder på vildvuxen natur: grenar som dansar i sommarvinden och spegelblanka vattenbryn. Det naturliga ljuset ger känslan av att befinna sig på plats bredvid Elias och Alexander och tillsammans med dem klappa kor, spotta ut plommonkärnor och bada i sjön.
Varje scen har ett noggrant genomtänkt känslomässigt anslag och de båda unga skådespelarna Lou Goossens (Elias) och Marius de Saeger (Alexander) förtrollar med sin autenticitet och små gester. Ett leende vid rätt tillfälle, eller avsaknaden av ett i nästa.
Den bjuder på en rad klassiska coming-of-age-inslag som ett plötsligt åskväder som tvingar pojkarna till att ta skydd (nära varandra), brottning i halm, första tonårsfyllan och desperationen som tvingar en till att mitt i natten kasta sten på sin kärleks fönster.
Intressant nog stör de inte eftersom de vägs upp av det vackra fotot och imponerande skådespelarinsatserna. Och kanske det viktigaste – den spelar inte på komma-ut-klichén där det är människorna i huvudkaraktärens omgivning som distanserar sig och ifrågasätter jagets sexualitet, utan den enda Elias egentligen kämpar mot är sig själv.
En stund var jag rädd för att också Elias morfar, som är bonde, skulle gestaltas som en typisk inskränkt lantis, men här vänder Anthony Schatteman istället på stereotypen och låter honom agera katalysator för Elias uppdämda känslor.
Tankar går självfallet till ”Fucking Åmål” och ”Call Me By Your Name”, men där den första har ett dokumentärt foto och mer intensivt tempo och den senare är mer fokuserad på sex tar ”Young Hearts” en tillbaka till tiden då första kyssen var allt. Till den tidiga tonåren då att visa sin förälskelse inför vännerna var avgörande för resten av livet. Då att hålla handen eller ge någon en kram var på liv eller död.
Jag gråter mot slutet, kanske av nostalgi. Eller av saknad över att den tiden sedan länge är förlorad, men också av lättnad över att se en tonårsfilm som är självklart oskyldig i sin natur. Den fick mig att minnas när jag såg ”My Girl” för första gången, som trots olikheterna, delar en oskuldsfull känsla.
För det är det som gör ”Young Hearts” oförglömlig och sevärd för cineaster i alla åldrar. Både som en påminnelse om livets finstämdhet, men framför allt om att den första kyssen borde vara viktig för alltid.
”Young Hearts” får svensk biopremiär 6 juni 2025.
