Sedan Spielbergs ikoniska klassiker från 1975 verkar många filmskapares heliga graal vara att uppnå konststycket att göra en hajfilm som håller måttet.
Många har försökt, få har lyckats. Väldigt få. Tack vare skräpstudios som Syfy har vi mest fått otaliga C-filmer, inklusive ”Sharknado” och dess oändliga serie uppföljare.
Hajgenrens senaste bidrag, från den norska regissören och manusförfattaren Tommy Wirkola, är inte riktigt så illa. Faktum är att det är ett förvånansvärt stabilt hantverk.
Här utgår historien från en orkan av den farligaste sorten som hotar en mindre kuststad. De flesta invånarna flyr, men några få blir av inte helt logiska anledningar kvar.
När vattenmassor raserar stadens skyddsmur och en lastbil full av blodigt kött kraschar, får överlevarna annat än översvämningar att tänka på – du gissade rätt: hungriga hajar.
Besvikelse från personlig favorit
Det är kul att just Wirkola gör hajfilmer. Med bland annat de våldsamt underhållande ”Död snö”-filmerna, ”I död och lust” och ”Violent Night” har han blivit något av en personlig favorit genom åren.
Därför är det lite oväntat – och något av en besvikelse – att hans hajäventyr är aningen slätstruket och seriöst betonat. Hans vanliga lekfullhet och elaka humor är nästan helt frånvarande här.
Istället ligger fokus på två hjältinnor med ganska sentimentala och tyvärr inte särskilt intressanta intriger. Du glömmer troligen vad de heter när eftertexterna rullar. Ingen skam mot skådespelarna dock.
Sevärda skådespelare
Phoebe Dynevor (”Familjen Bridgerton”) är som alltid sevärd, här med den lite otacksamma rollen som gravid kvinna i fara.
Whitney Peak (”Gossip Girl”) är också bra, men som en lika tråkig karaktär vars dystra personlighet, präglad av en rädsla för omvärlden, bygger på att hennes mamma nyligen gått bort.
Graviditet i en katastrofsituation (”A Quiet Place”) och en ung, föräldralös hjältinna med ångest (”Scream”, etc.) är knappast revolutionerande idéer, särskilt i denna typ av genre.
En tredje, ännu mer poänglös sidointrig rör en syskontrio med fosterföräldrar från helvetet. De kopplas aldrig till de andra rollfigurerna och verkar mest existera för att försätta barn i fara.
Detta från regissören som en gång lät nazistzombier mosa lekande barn med en stridsvagn i ”Död snö 2”. Ännu ett fall av en icke-amerikansk filmskapare som mister mycket av sin personlighet i Hollywoods fälla.
Acceptabelt tidsfördriv
Med det sagt är det ett fullkomligt acceptabelt tidsfördriv, långt över den låga nivå som många hajfilmer med betydligt mindre budget och outhärdliga CGI-effekter erbjuder.
Den har redan omnämnts som en bra version av ”Sharknado”, och den utnyttjar definitivt upplägget med hajar och orkaner snäppet vassare.
Här är det relativt gott tempo och en del spänning. Särskilt inledningsvis bjuds det på flera häftiga katastroffilmsmoment i bästa Michael Bay-stil, när en destruktiv flod ödelägger allt i sin väg.
När hajarna väl dyker upp blir det mer skåpmatskänsla. De förvandlar förutsägbart förbrukningsbara småroller till mellanmål medan hjältarna kämpar för livet.
Trots i teorin intensiva situationer blir det mesta av all hajaction en axelryckning. Det är inte mycket – om något – som vi inte sett förut, och det är svårt att bry sig.
Kanske beror det på att upplägget med hotfulla rovdjur i översvämmad hemmiljö redan använts i den betydligt mer underhållande ”Crawl”, där Alexandre Aja släppte lös en alligator i Florida.
Mellan hyfsade hajattacker som bäst och sövande mänskliga draman infinner sig en väntan på något kul, dramatiskt – vad som helst – som sticker ut. Svaret på varför man ska kasta bort sin tid med denna ekar tomt.
Gnista energi i finalen
En gnista energi infinner sig i finalen när Wirkola verkar ha fått en nyfunnen dos inspiration och ger oss den där glimten i ögat vi saknat under större delen av filmen.
Men då är det för lite och för sent. Dödsstöten kommer med en väntad men lika fånig ”Jurassic Park”-twist som lär få till och med den mest icke-diskriminerande tittaren att himla med ögonen.
Det är så dåligt att du vill tvätta ögonen med tvål efteråt, i likhet med valfri ”Sharknado”-film eller ”Hajen 4”. Men det är som att äta en smaklös hamburgare när du borde ha ätit en nyttig sallad.
Och återigen kastas den tvåfaldigt Oscarsnominerade Djimon Hounsou bort i en poänglös biroll. Kom igen, Hollywood. Bättre kan ni. Du också, Wirkola.
Snabbfakta ”Thrash”
Regi: Tommy Wirkola
Medverkande: Phoebe Dynevor, Whitney Peak, Alyla Browne, Djimon Hounsou
Genre: Skräck/thriller
Speltid: 1 timme 26 minuter
Premiär: 10 april 2026
Streamar på : Netflix
MovieZines betyg: 2/5
