Mina förväntningar på “Supergirl” var hyfsat höga. Jag älskade förra årets “Superman” och är överlag positivt inställd till den riktning James Gunn och Peter Safran tar med nya DCU.
Dessutom är Craig Gillespie en riktigt duktig regissör som har gjort både Oscarsvärdiga filmer och ruskigt underhållande remakes (jag gillade verkligen hans “Fright Night”).
Då är förstås frågan om dessa förväntningar infriades. Nej, blir väl det korta och lite beklagliga svaret. Men det är fortfarande ett par underhållande timmar i biofåtöljen.
En hämndlysten flicka
“Supergirl” utspelar sig efter förra sommarens “Superman”. Titelkaraktären, eller Kara Zor-El (Milly Alcock) som hon egentligen heter, är ute i världsrymden med byrackan Krypto och firas sin 23:e födelsedag. Detta sker på planeter med en röd sol, så att hon förlorar sina krafter och kan känna av alkoholen. Kan vara så att hon även känner sig lite deppig och vilsen i tillvaron.
Festandet får dock ta en paus när hon möter den föräldralösa flickan Ruthye (Eve Ridley), som är ute efter hämnd på den genomruttne rymdpiraten Krem (Matthias Schoenaerts). För hur mycket än Kara kämpar emot så vet vi att hon kommer hjälpa Ruthye. Annars hade det inte varit en superhjältefilm.
Det saknas scener
Jag vill försöka få det negativa ur vägen först. Ryktet har gått att filmen har klippts ner en del under de senaste månaderna, med så mycket som 25 minuter om jag inte missminner mig. Antingen på grund av svaga testvisningar eller som en del av det naturliga redigeringsarbetet.
Det kanske största problemet med “Supergirl” är hur tydligt det märks, oavsett orsak. De enskilda scenerna är inte nödvändigtvis mycket att klaga på. Det är när vi ser helheten som det är uppenbart att något saknas.
Det finns ett par logiska luckor, karaktärer och relationer som gärna hade fått byggas upp bättre, sådana saker. Som om det fanns där men klippts bort.
Men det som finns kvar, då? Jodå, det är åtminstone mer än tillräckligt för att biopengarna inte ska kännas bortkastade. För trots sina brister har “Supergirl” mycket som talar för sig.
Skiljer sig från ”Superman”
Det främsta är antagligen Milly Alcock. Som Supergirl/Kara Zor-El förkroppsligar hon karaktären fullt ut. Jag var från början besviken över att Sasha Calle inte fick fortsätta göra sin version av karaktären från “The Flash”, men det här är så tydligt en annan karaktär. Det här versionen behöver någon som Alcock.
Filmen arbetar rätt hårt för att skilja sig från “Superman”. Både vad gäller filmerna i sig och respektive huvudkaraktär. Kara dricker alkohol och har en rejäl attityd. Hon är vilsen på ett sätt som Kal-El inte är.
Samtidigt är hon inte hans raka motsats, inte egentligen. Under filmens gång blir det alltmer tydligt vilken influens Kal-El har haft på Kara. Hur lite hon än vill erkänna det. Hur lite hon än vill erkänna sin värme och medmänsklighet som finns där, någonstans under den tuffa utan.
Allt det här ger “Supergirl” en balans som jag uppskattar. Det blir aldrig anti-Superman bara för sakens skull, utan ger Kara ett djup som jag kanske inte riktigt hade väntat mig.
Å andra sidan är Matthias Schoenaerts Krem ungefär så två-dimensionell som en skurk kan vara. Schoenearts funkar alldeles utmärkt i rollen, han har uppenbarligen roligt och blir aldrig tråkig, men vi har sett det förut.
Å tredje sidan kan knappast Lobo anklagas för att ha många fler dimensioner än Krem. Jag säger inte att det är rollen Jason Momoa är född att spela men precis som Alcock och Kara så fyller han ut rollen rktigt bra. Han är en annan av höjdpunkterna här.
Actionscenerna fungerar
Vilket för oss till actionscenerna. Varken Alcock, Schoenaerts eller Momoa behöver skämmas för sig när det gäller action. Visst, på den punkten tillför inte “Supergirl” mycket nytt till genren. Actionscenerna fungerar. De leverar. Gott så.
Vilket någonstans sammanfattar hela “Supergirl”. Den är inte fantastisk, men den är heller inte förolämpande dålig. Kanske är jag mest besviken för jag vet att det gömmer sig en bättre och mer intressant film. En som är bättre på att uttnyttja yttre rymdens underligheter.
Det känns trist att den sannolikt är bortklippt. Trist för Gillespie, vars talang framför allt märks i enskilda scener. Även om helheten som sagt var lämnar en del att önska.
Men vafan, det kunde vara värre. Jag tror fortfarande att de flesta som går och ser filmen på bio får valuta för pengarna. Den är i stora drag en väldigt underhållande superhjälterulle. Den kunde bara, och borde, ha varit bättre.
Snabbfakta ”Supergirl”
Regi: Craig Gillespie
Medverkande: Milly Alcock, Matthias Schoenaerts, Eve Ridley, David Krumholtz, Emily Beecham, David Corenswet, Jason Momoa
Genre: Action
Speltid: 1 timme 48 minuter
Svensk biopremiär: 26 juni 2026
MovieZines betyg: 3/5
Läs också: Supergirl har en stor roll att spela i ”Man of Tomorrow”
Läs också: “Supergirl” klipper bort 25 minuter inför premiären
Läs också: Jason Momoa vill göra en ”Lobo”-film – fast bara på ett villkor