Kärlek på film eller i serier kan lätt bli konstlad i tonen och ruscha utvecklingen av förhållanden när sådana ska skildras. Det handlar ofta om att något speciellt dramatiskt måste hända som om kärleken själv och vad den gör med människor inte är nog för att hålla publikens intresse vid liv.
Det är därför en njutning att se den här serien ta gott om tid på sig att låta en relation växa fram.
Huvudförfattaren till manusen Lena Dunham (”Girls”) verkar älska dialog. Hon låter orden flöda över manussidorna och känner sig uppenbarligen inte begränsad till att alltid hålla sig till strikt struktur i samtalen.
Filosofiska utläggningar tas precis till den gräns där det naturliga förloras, men aldrig över den. Rebellisk fuck you-attityd vässar till den verbala cocktailen.
Skönt excentriska karaktärer
Skådespelarna gör ljuv musik av Dunhams fenomenalt välkomponerade noter. De prickar in varenda replik perfekt vare sig det handlar om att blotta sin själ, leverera humoristiska punchlines eller dela med sig av träffsäkra betraktekser kring livet. Megan Stalter verkar stormtrivas i centrum som huvudperson och briljerar.
Andrew Scott stjäl som gästskådespelare inte helt oväntat varenda scen som han är med i.
Stalter spelar amerikanen Jessica som efter att ha fått sitt hjärta krossat lämnar sitt älskade New York när reklamfirman som hon jobbar för skickar henne till London på ett jobb.
Väl där träffar hon indiemusikern Felix (Will Sharpe) och en allt annat än enkel romans uppstår. Såväl parets familjer som gruppen som Jessica jobbar med är fulla av skönt excentriska individer som jag omedelbart älskar att ha som sällskap
En drama queen som trotsar ideal
Vi följer även produktionen av reklamfilmen som Jessica ska se till att den flyter på och det kaos som råder där. Det är den här biten av serien som är roligast och många av de mest minnesvärda stunderna finns. Den bitande satiren komplett med en pretentiös regissör och en divig stjärna lockar hejdlöst till gapskratt.
Om man gillar serien beror helt på om man faller för karaktären Jessica. Beskrivningen drama queen räcker inte till för att beskriva hennes snabba humörsvängningar.
Samtidigt känns hon väldigt mänsklig. Bridget Jones dyker upp i mitt huvud som spontan jämförelse på grund av trotsandet av skönhetsideal, ständigt svärande och ohämmat sexuell natur. Jessica går emot hur en kvinna förväntas vara och det känns uppfriskande.
Dramatik med fötterna stadigt på jorden
Temat sex känns även om det är ständigt närvarande aldrig billigt eller spekulativt hanterat vare sig i hur det visas eller pratas om. Det blir en sällsynt naturlig del av berättelsen.
Trevliga drag av ”Sex and the City” bland annat i hur Jessicas voiceover används i berättarstrukturen och levereras gör inte saken sämre. Som grund till allt finns en ombonad vardagsvärme som ser till att dramat ständigt har fötterna på jorden.
”Too Much” kopplar greppet från första sekunden och håller det till den sista. Jag älskar karaktärsdrivet berättande och sällan görs det lika bra som det görs här. Det här är en serie som förtjänar att både belönas med priser och nå en storpublik.
Hela den första säsongen av ”Too Much” finns nu tillgänglig hos Netflix.
Läs också: 7 heta tv-serier i juli – perfekta för lata (eller regniga) sommardagar
Läs också: ”Wednesday” är äntligen tillbaka – se trailern till säsong 2
