Jag älskar Luca Guadagnino. Han har gjort några riktigt fina filmer och mästerverk, som ”Call Me By Your Name” och ”Queer”. Han har en lägstanivå som Duplantis skulle ha svårt att komma över. Men så gör han detta. En tråkig film som faktiskt till och med jag kan jämnfotahoppa mig över. Kanske inte riktigt, men ja ni fattar. ”After The Hunt” har sina poänger men är i slutändan inte särskilt bra alls.
Det är 2019 och Yaleprofessorn Alma Imhoff (Julia Roberts) har en framgångsrik karriär på den filosofiska fakulteten, studenter som ser upp till henne och en kärleksfull make. När Almas unga adept Maggie (Ayo Edebiri) anklagar hennes närmaste kollega Hank för att ha gått över gränsen en vinmarinerad kväll blir Alma först chockad och sen tyst. Istället för att helhjärtat tro på Maggie väljer hon lojalitet med sin karriär.
Denna moraliska tvetydighet blir motor för en generationskonflikt mellan olika värderingar i detta alldeles för pratglada drama om övergrepp, sanning och makt.
Som sagt, ämnet är intressant och ambitionen god. Men ska man granska frågor om privilegier och samtycke måste man göra det med hjärta och eftertanke snarare än med citat av Freud och Nietche.
Övertygande ensemble
Julia Roberts gör en riktigt bra rolltolkning som Alma. Hon fångar perfekt karaktärens splittring mellan det intellektuella och det praktiska. Också Andrew Garfield är trovärdig som den hala Hank, liksom är Ayo Edebiri, som ger en stark röst till Maggie. Dessutom bidrar Michael Stuhlbarg som Almas frustrerade make med lätt komik, medan Chloe Sevignys talang mest känns bortkastad i ful frisyr.
Fotot av Malik Hassan Sayeed förhöjer Yale-miljöns pompösa prakt. Han använder skeva vinklar och tajta närbilder för att effektivt förstärka Almas växande isolering allt medan kontroverserna fortskrider. Det stressande, jazzkryddade soundtracket som stundvis låter som något ur en film av Hitchcock ger nerv till filmens eskalerande dramatik.
Vad är då problemet?
Allt som är bra bleknar när kompositionen haltar. Manuset är för mastigt, med för många välformulerade ord och uttryck som bara ekar tomt. Inga karaktärer, förutom kanske den frustrerade maken, är egentligen särskilt nyanserade i längden. Jag känner inte med någon, och bryr mig ännu mindre. Karaktärerna rapar luft och lyckas inte ens göra dramat det står mitt i engagerande.
Trots några starka scener och visuellt vackra grepp känns filmen alltför platt. Ambitionen att visa på komplexiteten kring anklagelser om övergrepp är av godo, men problemet är att jag inte förstår vad filmen vill säga om detta. Budskapet är otydligt, samtidigt som det ändå känns för moraliserande.
Filmen vill säga en hel del om en hel del, men säger till sist inte särskilt mycket om nåt. Dess ambivalenta strategi att liksom låta publiken tvivla på karaktärernas motiv samtidigt som vi inte får veta nog om dem, kraschar innan den lämnat marken.
”After The Hunt” är visuellt raffinerad och tar upp viktiga teman som ansvar, makt och missförstånd. Filmens högtravande moralitet och ett konstruerat och krystat slut gör att den i slutändan känns mer självrättfärdig än konstruktiv.
Snabbfakta: After the Hunt
Regi: Luca Guadagnino
Manus: Nora Garrett
Skådespelare: Julia Roberts, Ayo Edebiri, Andrew Garfield, Michael Stuhlbarg, Chloë Sevigny
Genre: Psykologisk thriller / drama
Premiär: 29 augusti 2025 (Venedigs filmfestival), 17 oktober 2025 (Sverige)
Visas på: Bio
Speltid: 139 minuter
MovieZines betyg: 2/5
