Det är alltid svårt att recensera en film vars historia och ämne är så pass starka att man inte kan kritisera dem. Att filmen i sig ibland är rätt dålig gör att man lätt kan låta som att man är emot det starka budskapet, vilket inte behöver vara fallet, medan man själv ser brister i själva filmarbetet. Som tur är har Cyrus Nowrasteh lyckats med konststycket att göra en mycket fin filmupplevelse av den starka historien om steningen av Soraya M. En historia så upprörande och hemsk att det nästan känns trivialt att se den i en bekväm stol i biomörkret.

Låt dig inte luras av trailern. Det här är ingen storslagen heist-komedi á la ”Oceans”-serien. Däremot är ”The Informant” en smart och underhållande karaktärsdriven film där Matt Damon får visa vad han går för.

Det känns lite underligt med en midsommarfilm mitt i kallaste höst men när har det varit fel med lite sommarterapi egentligen? Här är den i vilket fall med allt vad det innebär av sill, nubbe, svenska promiskuösa traditioner som gott sammanfattas med drama. Men frågan på allas läppar är nog vad i helsike en amerikan vet om det svenskaste av svenska?

Det finns mycket man kan säga om ”Surrogates”, som att den bygger på en hyllad serieroman av Robert Venditti, att skådisen Elizabeth Banks är en av initiativtagarna till filmatiseringen och att dess tema om teknik kontra mänsklighet är fullt av klassisk sci-fi-potential. Men allt det där bleknar snabbt bort så fort Bruce Willis klon kliver in i bildrutan med gul syntarperuk och lite väl mycket smink i ansiktet. Det ser, för att uttrycka sig milt, fullkomligt fasansfullt ut. Nu är det i sig knappast något som tippar filmen över, men det är typiskt för Jonathan Mostows framtidsvision: bra idéer men taffligt utförande.

Inledningsvis är ”Fräls oss ifrån ondo” en intelligent thriller av danske Ole Bornedal. Den är både snygg och har en originell berättarstil som engagerar. Men när filmen övergår till ren våldsunderhållning och snubblar in på genren skräckfilm, känns det som om vi har sett det förut.

Ett nytt skott i den växande floran av gubbsjuka franska kärleksdramer.

Tårdrypande drama som vill gripa tag och engagera i en brännbar fråga men istället går vilse i övertydlig voiceover och konstruerade rättegångsscener.

Rainer Hartlebs nya dokumentär om barn som växer upp i Jordbro är fylld av känslor; glädje och spänd förväntan inför framtiden, sorg över de drömmar som inte blev uppfyllda och besvikelse över att det inte går som man vill. Missa inte denna fina skildring!

Spänn fast säkerhetsbältena och greppa närmaste hand innan du sätter på dig 3D-glasögonen för att se ”The Final Destination”. För sen blir du översköljd av inälvor, blod, knivar och kraschade bilar. Ingenting för den äckelmagade alltså men väl för den som gillar maffiga 3D-effekter.

”Det enda rationella” är det bisarraste inom svensk film på ett tag. En fascinerande konstellation som utforskar gränserna mellan lust, hat och kärlek och porträtterar människor i sina värsta men också finaste stunder.

Grekisk musik, Akropolis, en överspänd kvinna och en gitarrspelande man som ser ut som en havsgud. Det tar inte många sekunder att räkna ut var det här ska sluta. Tyvärr har denna romantiska komedi koncentrerat sig för mycket just på det romantiska och glömt bort det som ska vara roligt.

En stor del av kritiken kring första filmen i den här nya serien om polisman Johan Falk verkade relatera till förväntningar om att det skulle vara tungt med action, och att så inte var fallet. Efter att ha sett de två första efter varandra, med en närmare titt på ”Vapenbröder”, kan jag väl hålla med om nivån. Jag tycker däremot inte det är en dålig sak.

Med ”Away We Go” har ”Revolutionary Road”-regissören Sam Mendes tagit ett stort steg in i indiegenren. Det är en småmysig, delvis rolig och bitvis allvarlig feelgood-film som ändå är långt ifrån det bästa han har gjort.

Det är lätt att raljera över Eddie Murphys val av roller under de senaste tio åren. ”Pluto Nash” och ”Dr. Doolittle” är trots allt knappast i närheten av 80-tals klassiker som ”Ombytta roller” eller ”48 timmar”. Men samtidigt har han lyckats hålla sin karriär levande i 25 år vilket i sig är en imponerande bedrift. Det är trots allt ett jobb.

Det fanns indikationer, månadens fall kändes allt annat än inspirerande, på att ”Wallander – Cellisten” skulle få leva med ett färre antal betygsbokstäver än jag givit de två tidigare inslagen i serien. Det visade sig vara ett felaktigt antagande och jag fortsätter prata positivt om poliserna i Ystad.

Dramat om modedesignern Coco Chanel är fantastiskt välgjort och ni som blev förälskade i Audrey Tautou när hon spelade Amelie kan räkna med att trilla dit igen. Hennes rollprestation som den rebelliska Coco är något utöver det vanliga.

Harrison Ford och ensemble förmår inte att övertyga i detta myller av människoöden och kulturer som har illegal invandring som gemensam nämnare.