Om ordet excentrisk är ett positivt ord för dig kommer du att älska den här franska klassikern. Om du mer gillar mainstream-filmer, ja då kommer du ändå att älska ”Amelie från Montmartre”. Det är nämligen magin i Jean-Pierre Jeunets fantastiska saga i modern tid.

Filmen om den udda Janos och hans manager Stig Manner är så levande att man stundtals glömmer bort att det faktiskt är en fiktionsfilm. Det är en fin berättelse med både värme och tragik om samhällets udda figurer och deras försök att ta sig fram i tillvaron.

Man är inte alltför bortskämd med eftertänksamma filmer som skildrar samhället ur ett bisarrt och vågat perspektiv. Här har man undvikit de värsta feelbad-fällorna och skapat en obehaglig men fängslande berättelse om en familj avskalad från verkligheten.

För den som älskar serietidningsaction med datoranimerade vampyrer och tuffa rövsparkande präster på motorcykel är ”Priest” definitivt ett kap. Själv önskar jag lite mer traditionsenlig blodsugare och en mindre enformig och envist basröstad hjälte.

En ojämn film bjuder på hela spektret av filmisk skönhet, bra skådespeleri och en intressant historia med så klart även motsatserna. I slutändan blir det överexcentriskt där ambitioner mest känns som komplex och blir en besvikelse till krona på Sang Soos Ims remake av 60-talets thriller med samma namn – ”The Housemaid”.

Roman Polanskis film noir är en rökig deckare med en elegans som få andra thrillers sett. Chockerande scener och spänning utan stopp i över två timmar gör detta till ett måste i samlingen.

Den rultige titelfiguren tvingas i uppföljaren till filmsuccén ”Kung Fu Panda” att blicka inåt i sig själv samtidigt som han måste rädda hela Kina, och Kung Fu som livsstil, från mörka krafter. I den processen ska många ulliga rövar sparkas i färglada kampsekvenser.

”Life, Above All” ger oss ett gripande levnadsöde, där 12-åriga Chanda med knivskarpa ögon ser igenom den falska vuxenvärlden. Den visar hur verkligheten ser ut för många hiv-smittade i Sydafrika, där stigmatisering och rädsla hör till vardagen. Vackert foto och imponerande skådespeleri gör detta till en film man minns.

Efter en lite långsam start utvecklas ”The Conspirator” till ett rakt igenom välgjort verk om en relativt oberättad sann historia kring mordet på Lincoln. Framför allt är det ett tungt gäng grymma skådespelare som filmen har att tacka för sin framgång.

När det gäller humor är det få som kan tävla med Monty Python förutom, tja Python-gänget själva. Och när de tar sig an den heliga graalen blir det som vanligt roligt, galet och väldigt brittiskt.

Cannes 2011 – Aki Kaurismäki är tillbaka med sin briljant subtila humor och bjuder på en charmig om än lättviktig historia om en naiv skoputsare som tar sig an en invandrarpojke som sin skyddsling och engagerar sig i att hjälpa honom till London.

Cannes 2011 – Fejkdokumentärer, eller s.k. mockumentärer, är en uppskattad genre som ofta erbjuder intelligenta och träffsäkra satirer. Sen finns det dem som går över gränsen vad gäller självbelåtenhet och interna skämt. I den skåran faller ”Pater” i.

Cannes 2011 – Jodie Fosters tredje film som regissör (och första på 16 år) har oförtjänt nog fått mest uppmärksamhet för dess skandalomsusade stjärna – Mel Gibson. Vad som dock glöms bort är vilken utmärkt skådespelare han faktiskt är, och som han här får bevisa i en lite ojämn men både roande och gripande film.

Cannes 2011 – Prostitution är aldrig en lycklig visa, inte ens på film. Här hamnar vi på en bordell i början av 1900-talet men likväl utsätts de utnyttjade kvinnorna för våld, sjukdomar och misär. Det är välgjort och finkänsligt spelat men för mycket sökande provokation.

Cannes 2011 – Det verkar ingå i alla f.d. söta barnskådespelares karriär att göra en utmanande och (både fysiskt och känslomässigt) avklädd roll. Nu har turen kommit till Emily Browning som spelar självdestruktiv student som säljer sig till diverse gubbar. Det är mycket naket i kombination med tragiska människoöden och är väl meningen att provocera men resultatet blir mest poetiskt gubbsnusk.

Självklart ska en av 2000-talets mest populära komedier ha en – egentligen helt onödig – uppföljare. Och trots att det mest är lite av samma sak fast med grövre och stundtals rätt opassande skämt kring våld, droger och sex så funkar filmen över förväntan tack vare ett tempo som heter duga och briljante Zach Galifianakis.

Cannes 2011 – Den som trodde att det skulle bli storslakt när Takashi Miike gör samurajfilm får tyvärr fortsätta önsketänka. ”Ichimei” är ett lågmält, finstilt och melankoliskt drama om hämnd och heder på 1600-talet. Varför man envisats att göra filmen i 3D är dock obegripligt.