Det är alltid tveksamt när vuxna ska göra ungdomsfilm, speciellt svensk sådan men Anders Grönros har lyckats förut och visst svider tonårsångesten till även här även om det är extremt ojämnt.

Hörde jag rätt? Beau är ointresserad av att skriva deppiga låtar, och hans ansikte på scen vittnar definitivt inte om någon större sorg, men av en tidning beskrivs han ändå som den näste Townes van Zandt? Bara där har vi ett trovärdighetsproblem som riskerar stjälpa hela lasset.

En av Spielbergs absolut största klassiker har inte åldrats lika väl som många av hans andra verk. Men det är fortfarande en stilbildande science fiction-film med ett intressant budskap.

Under remakernas stortid är det till ingens förvåning att man fått för sig att återuppliva de gamla talande chimpanserna. Mer förvånande är dock att filmen lägger tyngden på dramat och fokuserar på James Francos genetiska experiment snarare än den vanliga kampen apa vs. människa, med undantag för en briserande sista halvtimme. Helt uselt är det i vilket fall inte.

Det här Oscarsnominerade, kanadensiska dramat är ett identitets- och faderssökande fullt av dramatiska, tragiska och spännande situationer. Men där historien erbjuder en känslomässigt överväldigande berättelse så förmås vi sympatisera med en redan avliden huvudkaraktär och svälja väl många slumpmässiga händelser.

Jag uppskattade Minka Kelly i förbaskat fina TV-versionen av ”Friday Night Lights” men misslyckades här helt med att känna igen henne. Man kan önska det var för att hon försvann in i rollen och inte för att filmen är anonym och ointressant, men jag är rädd att den här recensionen saknar ett lyckligt slut.

Den här sortens franska filmexport har sin exakta motsats i vad en regissör som Gaspar Noé (”Irreversible”, ”Enter The Void”) försöker göra. Filmer som ”Kvinnorna på sjätte våningen” har givetvis ett existensberättigande också dem, vill man se något mysigt och småtrevligt så ska man ha möjligheten att göra det. Vill man dessutom se något som är bedrövande tyngt med stereotyper och glättigt feelgood bortom rim och reson så bör man nu springa till biografen.

Det har varit ganska tyst om bröderna Farrelly ett bra tag nu, och ”Hall Pass” är deras första film sedan 2007 års ”Heartbreak Kid”. Nu är de alltså tillbaka och, tja, det kunde vara värre. De har definitivt gjort värre.

Ett kul, lovande upplägg slarvas tyvärr bort i den här överdrivet grabbiga, stundtals hysteriska komedin där birollerna glänser men intresse och sympati saknas för huvudkaraktärerna.

Will Smith gör en heroisk insats när han rätt oväntat lyckas med ett fantastiskt porträtt av den legendariske boxaren. Synd att Michel Mann förstör helthetsintrycket med en rätt tråkig och blodfattig film omkring rollprestationen.

Det är ändå inte lätt att få till det med superhjältarna nu när det kommer ut minst en film i månaden. Men även om den andra filmatiseringen av Kapten Amerika är stundtals fånig och klyschig så är det en kul, spännande och fräsch serietidningsrulle som faktiskt funkar som den popcornunderhållning den utger sig för att vara.

”Cirkus Columbia” är en effektiv och genuin skildring av människans maktlöshet inför stora och obegripliga skeenden, ett trovärdigt dokument från en blodig konflikt som utspelades sig så sent som i förrgår. Fantastiska skådespelarprestationer lyfter denna något oslipade ädelsten till nästan samma höjder som föregångaren ”Ingenmansland” (2001).

”Source Code” är som ett möte mellan ”Inception” och ”Måndag hela veckan” i smart thrillermiljö. Jake Gyllenhaal bär storartat nästan hela filmen på sina axlar och skapar nyanser som rör sig i hela spektrat från spänning till sorg.

James Camerons vattenepos börjar helt fantastiskt, men slutar så filosofiskt flummigt att det nästan dränker hela intrycket. Med historiska ögon kan det här vara ett syskon till ”Avatar”, men utan den filmens konsekventa fantasivärld.

Rutger Hauer som hämndlysten luffare i en gudsförgäten stad, hans weapon of choice är en hagelbössa – det kunde ju bli så bra. Men det är en tunn gräns mellan att hylla skitfilm och att göra skitfilm, och ganska snart efter förtexterna tvingas jag inse att kanadensaren Jason Eisener inte direkt är någon Tarantino.

Pixar har gjort sig själva en otjänst genom att lägga ribban otroligt högt. ”Bilar 2” är ingen dålig film, men man blir ändå besviken. Den tröga starten håller dock inte i sig utan det blir lite mer spännande allt eftersom, och slutresultatet blir godkänt. Men inte mer.

”Tropa de Elite 2” arbetar med ett annat perspektiv än exempelvis ”Guds stad” när den granskar fattigdomen och våldets Rio de Janeiro, och saknar nämnda films personlighet och nerv. I gengäld tar den ett bredare grepp på problematiken. Inte lika bra som sin föregångare men långt ifrån en besvikelse.