Sveriges kvinnliga Beck/Wallander är tillbaka och denna gång är det dilemma mellan familjeliv och att stoppa en traffickingliga. Det finns en spännande historia där någonstans och veteranskådespelarna som vanligt gör sitt bästa, men manuset liksom produktionen haltar.

Jag kommer osökt att tänka på ett stycke klassisk svensk litteratur, mitt minne sviker mig pinsamt nog om huruvida det är Strindberg eller Lagerlöf, som inleds med att berätta om karaktären som sveper in i berättelsen som ett yrväder. Det är vad Hesher gör, även om han agerar mer oberäknelig stormvind än någonting annat. För såväl karaktärerna som vi publiken ser detta på både gott och ont.

Det räcker med att höra Brad Andersons namn för att jag ska bli nyfiken. Han har inte en oklanderlig filmografi men ligger bakom tillräckligt mycket bra för att jag ska bli se fram emot hans filmer. Vilket också betyder att man kan bli besviken och tyvärr, jo, lutar väl “Vanishing on the 7th Street” åt precis det hållet.

Arbetsnarkomanen Conan O’Brien drar ut på turné med en egen show, fortfarande bitter efter att ha tvingats lägga ner sin ”Tonight Show”. Vi får följa honom och hans entourage både på och bakom scen och det är både underhållande och intressant men bristen på fördjupning i den stundtals påfrestande huvudpersonen lämnar en del att önska.

Björn Runge är tillbaka med den tredje och avslutande delen i sin så kallade befrielsetrilogi. ”Happy End” är en stark skildring av människor som lever i svåra relationer till människorna de älskar.

Disneys mest majestätiska film är en färgsprakande, upplyftande och filosofisk skildring av det som fascinerar oss mest i denna värld: livet. Ett klockrent mästerverk som aldrig åldras utan snarare växer, likt Simba, till något större ju längre tiden går.

”Crazy Stupid Love” börjar ganska crazy när Steve Carell hoppar ur sin bil mitt under färden efter hans fru, spelad av Julianne Moore berättar att hon haft en affär. Jag vill tro att att det är början på en kärleksfilm värd att älska, men ganska snart blir historien precis som titeln hintar – riktigt korkad.

Vad trodde ni? Det här betyget kan väl nuförtiden klassas som rätt bra för en film med Jessica Alba i huvudrollen. I vilket fall så är det nya ungar som ska skolas till spioner, en ond skurk ska stjäla tiden (?) och det är gott om högljudda 3D-effekter och pubertal slapstickhumor. Robert Rodriguez påminner oss återigen om vad han gör bäst – barnförbjudet.

Historien som ”Niceville” bygger på har sådana bra förutsättningar att det är synd att filmen inte levererar. Förutom längden – som är det största problemet – saknar jag känslan av en riktig huvudkaraktär.

Jag gillar ”The Company Men”. Det är TV-producenten John Wells regidebut i långfilmsformat och det finns absolut sämre debuter. Det finns också bättre. Det finns de som kittlar mer.

Filmen om Angèle och Tony är en berättelse om hur kärlek kan uppstå där man minst anar det och om hur desperation kan förvandlas till hopp. Tyvärr tar det allt för lång tid innan engagemanget kommer och det blir bara lite mer än en axelryckning. Clotilde Hesme, som spelar Angèle, imponerar dock.

Regissören Hayao Miyazakis smått legendariska epos ”Princess Mononoke” andas mäktig stämning redan från första bildrutan. Det känns befriat nyskapande och sina år till trots kan den vara en frisk fläkt bland dagens massproducerade animeringar.

Luc Besson står bakom den här kombinationen av hans egna ”Nikita” och ”Leon” med Zoe Saldana som sexig men livsfarlig hämnare. Dessvärre är han inte regissör och filmen saknar både svärta och självdistans. Kvar finns en lättglömd B-action farligt nära direkt-på-DVD-gränsen.

Vem som kände behov av tjugonde filmatisering av Charlotte Brontës klassiska 1800-talsroman kan man fråga sig men här är den i vilket fall. Mia Wasikowska och Michael Fassbender är ett stiligt par men den svulstiga kärlekshistorien erbjuder fler tomma ord än känslor.

Den store Guillermo Del Toro är tillbaka med en nyversion av filmen som traumatiserade honom som pojk hemma i Mexiko. Likt i ”Pans Labyrint” får vi följa en ensam ung flicka som snubblar över en övernaturlig och skrämmande värld när hon flyttar till ett nytt hus. Trots en kuslig atmosfär och snygg paketering lever rysaren aldrig riktigt upp till Del Toros barndomsminnen.

”Zookeeper” är den typ av film man glömmer efter fem minuter om man möjligtvis inte är i sjuårsåldern eller yngre. Men det finns även ett oräkneligt antal liknande filmer som är mindre charmiga och roliga än denna.

Det finns en del söta scener här, men också mycket som är otroligt dåligt. I en genre som normalt inte brukar nå några höjder blir ”Friends with Benefits” som bäst en medelmåtta, men med en del betydligt lägre stunder.