Med ”Soul Surfer” trampar regissören Sean McNamara så djupt ned i det sentimentala hålet att man kippar efter andan. Synd på en berättelse som hade kunnat vara intressant, men nu istället mest framkallar irritation.

Här är vi igen, med en film baserad på en sann historia. Huruvida det stämmer verkar vara något de mer eller mindre lärda tvistar om, men svaret gör egentligen ingen större skillnad när nu resultatet inte behagar sticka ut.

Regissören spelfilmsdebuterar, agent Ethan Hunt har legat i dvala i fem långa år, och ärligt talat – att vara film nummer 4 i en serie har väl aldrig skrikit kvalitet direkt. ”Mission: Impossible – Ghost Protocol” har verkligen oddsen emot sig. Då är det härligt att konstatera att det var längesen jag blev så här underhållen av en actionfilm.

Marion Cotillard tar en paus från Hollywood-filmerna och ansluter till en fantastisk ensemble av franska proffs i den här sommaridylliska dramakomedin om vänskap, egoism och olyckliga kärleksrelationer. Knappast helgjutet, med överlång speltid och en del halvdana inslag, men läckert förpackat och på det hela en välspelad och engagerande film.

När Brian De Palma, Tom Cruise och Paula Wagner bestämde sig för att göra en filmversion av en TV-serie från 60-talet kunde de förmodligen inte föreställa sig hur stor den skulle bli. Tillsammans skapade de den sylvassa första delen i en serie som känns igen över hela världen och som blivit en del av populärkulturen.

”I nationens intresse” är ungefär så typisk som rollsättningen av Mikael Persbrandt i huvudrollen – det fungerar hyfsat men en beklämmande känsla av déjà vu infinner sig. Det är ett gott hantverk med fina insatser från både folk bakom och framför kameran (inte minst stuntmännen) och aldrig direkt tråkigt, men troligen kommer bara inbitna fans att överse dess brister.

När det började snackas om en film, ett Hollywooddrama med bra budget, med MMA som spelplan, var jag skeptisk. Är inte detta ett ämne för b-produktioner som enbart går ut på att se män slå sönder varandra? Men naturligtvis så är det som med alla filmer om sport, ett ämne jag i verkligheten är vansinnigt ointresserad av, det fungerar så länge det egentligen handlar om någonting annat. ”Warrior” handlar om två bröder.

Cannes 2011 – Att skapa ett drama kring ett barn är ett ganska enkelt knep för att engagera en publik men det räcker inte alltid med att utsätta barnet för något traumatiskt. Här lyckas man dock briljant med att förmedla järnstarka känslor för den stackars, unge Cyril som under en hård, envis yta desperat söker efter kärlek och omtanke.

I denna absurda kärlekstriangel visas människans lust, begär och förfall, men bortsett från det så återspeglar det även ambivalensen hos det spanska folket under Francos diktatur i det Spanska inbördeskriget.

”50/50” tar sig an ”the big C” med allvar och humor och lyckas med både och. Men blandningen tunnar ändå ut filmen så att helheten inte blir mer än en ”söt rulle”.

Leonardo DiCaprio är förvånansvärt övertygande både som den unge och gamle Hoover, men storyn lyckas inte förflytta sig lika bra i tiden utan blir förvillande och utan poäng.

När tredje filmen i vandrarhemserien landade på mitt bord, var det utan att ha sett någon av de två första. Frågan är om ”Hostel: Part III” klarar sig på egna ben. Utan att säga något om filmens kvalitet i övrigt, så klarar den åtminstone så mycket.

I Simon Curtis film “My Week with Marilyn” ser vi Kenneth Branagh i rollen som Laurence Olivier och Michelle Williams som Marilyn Monroe. I bakgrunden följer vi hur Marilyn och Laurence tillsammans arbetade med ”Prinsen och balettflickan”, en film som lider av att den känns slarvig och ojämn.

Michelle Williams gör en utmärkt Monroe och är omringad av duktiga skådisar. Men det är mer okända Eddie Redmaynes oskyldiga charm som stjäl showen i en film som kanske inte når några större djup men som lyckas med allt den företar sig.

Det finns en anledning till att det tog Hunter S. Thompson nästan 40 år att få den här romanen utgiven. De härliga karaktärerna och bitvis skarpa dialogen kan inte dölja att det inte finns tillräckligt med dramaturgi här.

Utomjordingar anfaller – igen! Den här gången är det festande ungdomar (främst amerikanska, självfallet) i Moskva som får tampas med osynliga varelser som pulveriserar sina offer. Bättre än många försök i genren från senare tid, men fortfarande en ganska illa regisserad B-film av direkt-på-DVD-kvalité, nämnbar endast som Joel Kinnamans första stora Hollywood-roll.

När fler och fler runt om i världen besegras av narkotika i flytande form och i tablettform försöker jag som filmälskare hålla mig till ett mer legalt och mindre hälsofarligt alternativ, narkotika i filmform. Terry Gilliams ”Fear and Loathing in Las Vegas” är just detta, en helgalen sjuhelsikes knarktripp med ett rus som man sent ska glömma.