Ett barns kluvna förhållande till sin identitet och könstillhörighet skildras med värme och värdigt allvar. ”Tomboy” bör upplevas av alla. Vill man delta i den kommande offentliga diskussionen om filmen bör den ha setts två gånger.

Det är ofattbart hur den magnifika ”Goldfinger” kunde följas upp av en av Bondseriens sämsta filmer. Spänningen uteblir, humorn lyser med sin frånvaro och allt vi egentligen serveras är flera plågsamt utdragna undervattensscener – ibland med tillhörande action, och ibland utan.

Prostitution avhandlas och synas i det här dramat om en journalist vars hemmafruliknande situation sätts på sin spets när hon utforskar livet hos studenter som säljer sig. Välspelat och gripande men tungt av metaforer och provokationssökande sexscener.

Duon Mårlind/Stein lyckas med konststycket att göra en fet amerikansk actionfilm som både är för mycket och för lite på samma gång. Men 3D-effekterna används väl, filmen är föredömligt kort och en Kate Beckinsale i latexdräkt kan aldrig vara fel.

Att vända begränsningar till sin fördel är ”Another Earth” ett utmärkt exempel på. Med liten budget, utan möjligheter att sväva ut i miljöer och scenografi, svävar man istället ut med historia och budskap. Utbytet är lyckat.

Det är svårt att finna ord. Att såga en film som ”Jack and Jill” – där Adam Sandler spelar ett tvillingpar varav den ena är en högljudd, outhärdlig kvinna – är minst sagt att påpeka det uppenbara. Tortyr i form av total brist på roliga skämt och den ultimata karriärdöden för Al Pacino.

Vad får man om man tar Tony Scotts ”Unstoppable” och sedan tar bort dialogen, färgen och den skakiga klippningen? Krydda med lite slapstick och inbördeskrig så har vi Buster Keatons ”Så går det till i krig” som trots att den kom ut drygt 85 år tidigare spöar lillebror Scotts tågrulle på alla punkter.

Det är inte helt lätt att diskutera ”Get the Gringo” utan att röra vid Mel Gibsons eskapader och kontroverser, speciellt när han nu är inblandad i manuset. Men jag ska försöka undvika det utöver denna blygsamma inledning, ty filmen förtjänar faktiskt bättre än att försvinna i dimman av verklighetens drama.

Ibland får de till det, Broccoli och gänget. ”Goldfinger” är en klassisk Bondrulle med ett skönt flyt i allt från handling till dialog. En härlig mastermind, en farlig blondin och en Sean Connery i toppform gör den tredje filmen om 007 till ett av guldkornen i serien.

Våldtäkt har alltid varit ett laddat och känsligt ämne. Om det är någon som kan ta upp och skildra det rätt är det utan tvekan ett offer för brottet. Ewa Cederstam tar själv med oss på den resa där hon försöker minnas och ta itu med sin 25 år gamla skräckupplevelse och det är starkt men stundtals väl självmedvetet.

#GIFF 2012 – Med en lysande grupp skådisar och ett ämne som är überaktuellt lyckas nya regissören J.C. Chandor inte bara ro iland ”Margin Call”, utan gör den till en spännande och oerhört sevärd film för alla som har något som helst intresse i läget vår världsekonomi befinner sig i.

Peter Dalle tar ett oväntat steg närmare sin mörka sida med den här intressanta, välgjorda nazistthrillern om hur inledningen på andra världskriget påverkar en internationellt blandad forskarexpedition till sjöss. Inte utan brister men spännande och unik svensk-tysk samproduktion.

Ett äventyr fyllt med drömmar, kärlek, humor, värme och i botten en hjärtskärande historia om en ensam pojke – och allt detta i händerna på en enastående regissör som Scorsese som inte lämnar en enda scen åt slumpen. ”Hugo” kan inte bli annat än lysande.

När Nicolas Cage går direkt till video betyder är det oftast en signal att hålla sig undan. Ibland, någon sällsynt gång ibland, kan det ändå visa sig finnas någonting riktigt underhållande och sevärt bakom omslaget. ”Seeking Justice” är nästan ett exempel på det sistnämnda. Men bara nästan.

Kvarteret Skatan går från kortare sketcher till långfilm. Det är inte helt lätt och det märker man tydligt i detta virrvarr av konflikter och dåliga skämt.

Ödets ironi har ordnat det så att ”John Carter” framstår som ett plagiat på alla tänkbara rymdäventyr trots att det tvärtom är Edgar Rice Burroughs litterära förlaga, utgiven under tidigt 1900-tal, som har inspirerat många av senare tiders genreklassiker. Sådana omständigheter spelar mindre roll för själva filmupplevelsen, som i ett ord kan beskrivas som ”fläskig”.

”Den goda fén” är en modern mycket lyckad saga som friskt blandar slapstick med romantik, och utnyttjar filmmediet till fullo. Det kreativa kokar över och resultatet blir fantastiskt.