Originalets regissör John McTiernan återvänder till den här tredje delen och Bruce Willis får en sidekick med attityd i form av Samuel L. Jackson. Det är fartfylld, underhållande spänning med högt tempo men en aning för rörigt för att nå samma höjder som filmen från 1988.

Renny Harlin levererar fartfylld action i en oundviklig uppföljare med Bruce Willis i toppform – men hans oneliners är sämre och det ständiga, utstuderade våldet tar udden från underhållningsfaktorn.

Berlin 2013 – I Joseph Gordon-Levitts regidebut på långfilmsfronten blottläggs snuskiga hemligheter – och som titeln vittnar om – iklär huvudrollsinnehavaren rollen som en modern Don Juan. Med ett humoristiskt och kitschigt virke tacklas samhällets objektifiering i huvudet på en kvinnojägare i New Jersey.

”The Pirate Bay – Away From Keyboard” har många rent ytliga kvaliteter, den är snygg, välklippt och av perfekt längd med sina drygt en och tjugo. Dess distributionssätt illustrerar vackert hur Simon Klose och oändligt många med honom vill att framtidens filmkonsumtion ska se ut, och den bjuder på en hel del humor och en obrutet engagerande inblick i svenskt rättsväsende och fildelningskultur. Filmens angelägenhetsgrad går heller inte att överdriva.

Berlin 2013 – Årets öppningsfilm på Berlins internationella filmfestival tog hela 9 år att färdigställa. Den anrika perfektionisten Wong Kar Wai finputsar in i det sista, och lade ner så pass lång tid på föregående ”In the Mood for Love” att personalen bakom Cannesfestivalen oroade sig för att filmen inte skulle ha möjlighet att delta i tävlan där den planerades ha sin världspremiär år 2000. Hans senaste verk må inte ha ens chans att vinna, då den visas utanför tävlan, men är trots det en bländande ballad att svepas med i.

Han är tillbaka, allas vår Österrikiske bodybuilder tillika ex-Terminator/-Governator. Äldre än någonsin och utan förbättrade skådespelarfärdigheter laddar han bössan och avfyrar oneliners, som om 80-talet aldrig tagit slut. Att resten av filmen utan Arnie hör hemma i en DVD-back på ICA är det kanske ingen som ens bryr sig om.

#GIFF13 – Att koncentrera sig på realism i en thriller är inte alltid den bästa av idéer, verkligheten har en förmåga att kunna vara rätt tråkig i längden, men med några få undantag ror ”A Hijacking” iland den båten.

Postkolonialism, prostitution, vulgärt och sorgligt, mycket naket. Ulrich Seidls första ”paradiskskildring” är en fluga på väggen i ett rum som vi gärna inte besöker, åtminstone inte förrän vi blir gamla och bottenlöst ensamma.

#GIFF13 – Pinochets Chile. Det var väl här någonstans det började ta slut, en del av historien jag var helt omedveten om. Svarta luckor är sällan kul men som tur är ger ”No” mig en alldeles utmärkt lektion.

I ett försök till ”Bring it On” möter ”Bridesmaids”, bjuder ”Pitch Perfect” på en frisk fläkt i den nördiga gruppindelningen, de bitvis roliga scenerna samt de välproducerade sångnumren, men även på bristande kemi och ett stinkande lager av unkna stereotypfällor som man faller i gång på gång.

Nyligen puttade han ner Orson Welles från ”Världens bästa film”-tronen samtidigt som hans manipulerande regitekniker skildras i HBO-filmen ”The Girl”. Spänningens mästare är ständigt aktuell och nu kommer filmen om hans största chansning tillika största succé. Men trots Anthony Hopkins fylliga fat-suit och skrattkittlande imitationer så lever Hitchcock aldrig riktigt upp till namnet.

Fullplottrad av smarta detaljer och referenser blir ”Röjar-Ralf” till en kul studie, men som film i helhet faller både storien och karaktärerna lite platt.

Med sin starka genombrottsfilm skildrar Paul Thomas Andersson inte bara porrfilmsvärlden med dess tragiska livsöden utan även övergången i en imponerande detaljrik tidsera. Mark Wahlberg överskuggas av sina fantastiska motspelare men det är fortfarande en film som är svår att inte engagera sig i.

#GIFF13 – Älskade Peter Greenaway. Med filmer som ”Pillow Book” fann han vägen till mitt hjärta och sviker mig inte så nu heller. ”Goltzius and the Pelican Company är ett, lätt uttryckt, intressant verk.

#GIFF13 – Island, alltså. Detta underskattade filmland. Jag är själv inte alltför bevandrad i dess cineastiska flora men tenderar blir glad när de vandrar min väg. Senast var för två, tre, år sedan med thrillern ”Reykjavik – Rotterdam”, nu gäller det ”Djupet”. Som har en likvärdig nagelbitarfaktor. Minst.

#GIFF13 – Debutfilmer med idel gröna namn i rollistan, det lovar sällan gott. Så brukade det åtminstone kännas. Men jag tycker det verkar bli allt vanligare att folk utan erfarenhet visar en oväntad styrka. ”Din barndom ska aldrig dö” är mitt senast sedda exempel.

#GIFF13 – Det finns två typer av svenska filmer som gett vår filmindustri oförtjänt dåligt rykte bland folk och fä i och runt min generation. Det ena är massproducerade deckare på TV-budget, det andra är arvet efter Ingmar Bergman. ”Förtroligheten” gör sig skyldig till det sistnämnda.