#TFF – Tribeca 2013 – ”Before Midnight” är den mest naturliga och självklara av uppföljare. Realismen gör den till kanske den allra bästa av de tre filmerna i serien, samtidigt som det också blir den jobbigaste att se.

#CPHPIX 2013 – Det var bara 11 dagar kvar på inspelningen av ”Dark Blood” när nyheten om att filmstjärnan River Phoenix avlidit av en drogöverdos kom. 12 år senare har regissören George Sluizer efter flera juridiska tvister och insjuknande, gått igenom det återstående materialet, skrivit om manuset och färdigställt filmen. Det är en förbluffande historia som vilar över produktionen men filmen lever dessvärre inte upp till förväntningarna.

#CPHPIX 2013 – Roman Coppola, storebror till Sofia och son till Francis Ford, har länge arbetat med film som manusförfattare och producent men ger sig först nu på allvar in i yrkesrollen som regissör. Hans andra långfilm, ”A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III”, hade förutsättningar att bli en bitterljuv romantisk komedi men saknar gnista och består av smulrester från andras verk.

Hollywoodeliten står på rad för lättförtjänta lönecheckar och chansen att få släppa en och annan F-bomb. Med vad som påstås vara ”the greatest cast ever assembled” är det såklart kändistätt, men det garanterar inte automatiskt en bra eller ens halvt uthärdlig film.

Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor. Med någon månad kvar till skolavslutningen, när den första vårsolen just tittat fram, har komedin ”Studentfesten” tajmat sin biopremiär rätt. Med försök att hylla många framgångsrika amerikanska koncept skjuter filmen vilt åt precis alla håll, men för dess målgrupp av unga vuxna lär mycket träffa mitt i prick.

Steven Soderberghs ”Side Effects” är så snygg och bitvis så överraskande att man glömmer bort att själva thriller-elementet är en rätt så klumpig historia.

En familjeskildring som målar sitt samhälle i vackra men sorgsna färger där normer och regler ifrågasätts med lika delar skönhet, våld och nostalgi. En fintonad film som med träffsäkerhet går rakt in i hjärtat.

Sanslöst underhållande om när ett zombievirus hotar ödelägga Londons East End. Det är ett högt tempo från första början och mot slutet av filmen i den sista blodiga men ack så roande bataljen får jag nästan kramp i skrattmuskeln, samtidigt som jag finner det oväntat gripande och förvånat i en blinkning känner en liten tår bränna till bakom ögonlocket.

Den österrikiske regissören Ulrich Seidl fortsätter här sin paradistrilogi med att behandla religiös dogmatism och blind tro i ett sorts mikroperspektiv, och om någon till äventyrs trodde att det temat skulle tillåta utrymme för några ihållande glädjeyttringar så får man naturligtvis skylla sig själv. Vill man anklaga ”Paradis: Tro” för att vara en svagare film än ”Paradis: Kärlek” så kan man däremot göra det.

Tom Cruise som Jordens siste elreparatör snubblar över hemligheter som vänder upp och ner på hela hans döende värld. Den andra science fiction-filmen från ”Tron Legacy”-regissören uppfinner inte heller hjulet på nytt, och lånar dessutom friskt från flera mer klassiska bidrag i genren. Men om du föredrar din sci-fi snygg, simpel och konventionell är ”Oblivion” verklighetsflykt på en alldeles lagom nivå.

#Cannes 2012 – Danskjävlarna har gjort det igen. ”Jakten” är ett vansinnigt starkt och gripande drama, om hur ett oskyldigt rykte kan förvandla ett samhälle till monster.

Josephine Bornebusch, som slog igenom i ”Rederiet” för ett gäng år sedan, gör här (åtminstone enligt officiella uppgifter) sin första dramatiska huvudroll som Tuva, en ensamstående mamma vars oväntade upptäckt om sitt ursprung leder till en inte hundra procent lyckad men stundom obehaglig resa mot det förflutna.

Paul Thomas Andersons tredje film är ett av sin tids bästa ensembledramer men också en unik film med ett intelligent manus, djupodlade karaktärer och drömprestationer från skådespelarna. Lång och inte för alla, men definitivt välförtjänt sitt finslipade rykte.

I det stora hela är det inga större fel på vare sig effekter eller skådespelare men ändå fungerar det i slutändan inte. ”The Possession” är för grå och själva historien (till och med den avslutande tvisten) fullständigt förutsägbar. Temat är dessutom redan innan uttjatat, varför man verkligen måste komma med något nytt om man nu ska komma med något alls på området. Annars blir resultatet så här trist.

Det är många personer och relationer som alldeles för ytligt introduceras i detta, på vissa sätt, fyndiga drama vilket gör att jag inte lyckas skrapa ihop så mycket medkänsla med någon. Dessutom infinner sig aldrig den utlovade förtrollningen och berättelsen känns till sist som vilken dussinvariant som helst.

En makalös första akt lämnar en del övrigt att önska när det kommer till de två efterföljande då en drastisk sänkning i både tempo och intensitet sker. Dock är skådespeleriet genom hela berättelsen av högsta och bästa möjliga kvalitet och framförallt minnet av inledningen så starkt och fortsatt närvarande ända till sluttexterna, varför min upplevelse av filmen ändå förblir positiv.

Det är som att se ett sämre sitcom-avsnitt som aldrig tar slut. Handlingen är flamsig och karaktärerna ointressanta. Men visst, könsorden haglar, så tycker man sådant är kul lär man ha anledning att skratta. Annars inte.