Jack Reachers återkomst till vita duken är en anonym affär som varken motiverar glädjesprång eller någon djupare depression. Att rycka på axlarna är däremot en helt adekvat reaktion.

Morran och Tobias, två av de bästa karaktärerna Sverige någonsin fått fram, debuterar på vita duken, men tyvärr rinner en stor del av seriens charm ner i en aldrig sinande ström av alltför överdrivna stunts och långsökta skämt. ”Som en skänk från ovan” är en stor besvikelse.

Knappast årets mest efterlängtade prequel där det ondskefulla anden-i-glaset-spelet ställer till med mer elände, fast i en rar familj på 1960-talet. ”Ouija: Origin of Evil” är inte så usel som väntat men inte heller banbrytande inom genren.

Tänk en animerad, bitigare kombination av “Karate Kid” och “Skönheten & Odjuret”. Där har du nya animémästaren Mamoru Hosodas senaste familjefilm. Snyggt, tänkvärt och underhållande!

Barnfilmer kommer och går men få lyckas både beröra och roa på samma gång som den här fransk-schweiziska pärlan. Och bara den vackra stopmotion-animeringen är värd biljettpriset.

Detta är en av alla John Hughes tonårsklassiker från 80-talet och handlar om pubertala pojkdrömmar och ungdomliga fantasier. ”Drömtjejen” är fortfarande en hejdlöst rolig rulle som inte är lika vass som vissa andra av samme regissörs alster, men som ändå utan tvekan kan sällas till en skara absolut sevärda och sköna komedier från en svunnen tid.

”Equity” är en modern, smart och ovanligt nyanserad dramathriller om och med kvinnor i en miljö traditionellt dominerad av männen. Det handlar om pengar, aktiehandel och insideraffärer och även om det kanske blir väl många svängar för att intrigerna ska löpa helt logiskt i mitt huvud så är helheten otroligt spännande och fascinerande.

Ännu en miljödokumentär? Javisst, men ge den här en chans. Med en mer nyanserad bild än det klassiska ”världen går under”-mantrat presenterar ”Imorgon” inspirerande och fullt fungerande lösningar som bara väntar på att upptäckas.

Den moderna versionen av ”Peter och draken Elliott” är en liten men fantastiskt fin saga som ger mig alldeles varma känslor inombords. En bekant barnboksberättelse om en pojke och hans magiska vän har fått ett realistiskt filter som aldrig känns Disneyfierat.

Den tragikomiska historien om den skandalomsusade amerikanska politikern Anthony Weiner fångas oerhört närgånget och avskalat i en av årets mest fängslande dokumentärer.

Det är ett mysterium minst lika fascinerande som Dan Browns böcker: hur kan en så begåvad regissör och en karismatisk huvudroll slarva bort ett så lovande upplägg? För tredje gången dessutom? Tempot är högt men ”Inferno” blir aldrig så nagelbitande eller smart som den borde vara.

Del två i Trikoloren är ocharmigt skojfrisk och ruskigt obehaglig på samma gång. Tyvärr har Kieślowski  inte samma känsla för svart humor som för det konstnärligt stilfulla vilket gör ”Den vita filmen” högst ojämn.

I amerikanska krigsfilmer är det amerikanskt hjältemod mot en genomond fiende som är i centrum. Irländska ”Belägringen av Jadotville” visar oss hur diffus politik och gruvrättigheter leder till en konflikt mellan två styrkor bestående av plikttrogna soldater. Resultatet är en mer gråskalig, men fortfarande intensiv, krigsfilm.

I ”Masterminds” sätts några fina skådisar i arbete men de får inte sådär jättemycket att jobba med.

Beträffande genren ”Svart saga om liten grabb med olösta emotionella knutar och stora förvridna trädmonster utanför fönstret plus Sigourney Weaver i sin bästa rolltolkning på flera år” så vågar jag lova att det aldrig har gjorts en bättre film än ”Sju minuter efter midnatt” – någonsin.

En underhållande och väldigt sockersöt liten historia som går hem hos barnen och roar lätt även oss äldre. ”Storkarna” är en snyggt animerad familjefilm som tyvärr har en något invecklad intrig för sitt eget bästa och därför ibland känns trampa vatten, samtidigt som den motsägelsefullt nog på sina håll kan upplevas en aning forcerad. Fast tråkigt har man som publik aldrig och det räcker långt.

”Medan vi lever” är uppfriskande i sitt allvar och konsekvent modig, men tonträffen saknas för att det ska lyfta hela vägen. Halva vägen lyfter det, lyckligtvis.