Förvånansvärt lyckad uppföljare, vilket kanske inte säger så mycket med tanke på hur lite jag uppskattade eller ens idag minns den första filmen. ”Den stora nötkuppen 2” är en gullig men framförallt väldigt snygg animerad film med högt tempo, som faktiskt, till och med utan charmiga karaktärer, förmår underhålla från början till slut.

Woody Harrelson gör sitt livs roll i detta traditionsenliga men kraftfulla uppväxtdrama om föräldraskap, beroenden och drömmar.

I John Carroll Lynchs återhållsamma drama ”Lucky” spelar Harry Dean Stanton en 90-åring man som ställs öga mot öga med sin egen dödlighet.

Stephen Kings långnovell ”1922”, om en ranchägare plågas av skuldkänslor efter att ha mördat sin fru, är i relation till skräckmästarens övriga utgivning att betrakta som en bagatell. Nu är filmatiseringen som ingen hade bett om här – och om något så bevisar den att det inte fanns så mycket där från första början.

”Halt and Catch Fire” är en härligt tidsenlig liten pärla som bjuder på det mesta av vad man kan önska sig av en slags närhistorisk tv-serie. Vi som dessutom mer eller mindre var med under 80-talet har nog än mer att hämta.

Bland alla filmer om Sune och hans familjesemestrar är en barnfilm om mer allvarliga och viktiga ämnen en frisk fläkt inom svensk film. Någonstans känns det som om man inte vågat ta konceptet hela vägen även om det oavsett är en intressant och sevärd film.

Med ett intressant koncept i bakluckan och en härlig Frank Grillo i förarsätet bjuder Netflix senaste originalproduktion ”Wheelman” på en underhållande åktur – men ett stolpigt manus sätter tyvärr käppar i hjulen.

Gerard Butler kastar sig in i ännu en CGI-fest, den här gången handlar det om naturkatastrofer. ”Geostorm” är klyschig, grötig och otroligt förutsägbar.

Konstnärsporträttet “Loving Vincent” förvandlar bioduken till en målarduk. Sex års outtröttligt arbete från 125 konstnärer har resulterat i världens första oljemålade långfilm. 62 450 (!) handmålade bildrutor gjuter liv i Vincent van Goghs redan vibrerande stillbildsvärld – resultatet liknar ingenting annat.

Dialogdriven kvalitets-tv när den är som allra bäst – David Fincher är äntligen tillbaka i våra liv med nytt material.

En underhållande och träffsäker skräckfilm som friskt skämtar med genren, könsroller och andra samtida ting. ”Happy Death Day” är ”Måndag hela veckan” med en synnerligen återkommande dödstwist, och för den som gillar fyndiga upprepningar är detta ett absolut måste.

Woody Allens senaste bjuder på kärleksintriger i 50-talets Coney Island, där en mamma och en styvdotter rivaliserar om samma man… Ja, säga vad man vill om den saken, filmen är gjord i sann Woody Allensk anda med sköra nerver, farliga mobsters, Brooklynslang och många härliga skratt! Kate Winslet fullständigt lyser i denna mörka komedi!

Som vuxen kommer du finna den här filmen lätt irriterande, men dina barn kommer ge den 5 hyperaktiva ponys av 5 möjliga.

Chucky är tillbaka och löper amok på ett mentalsjukhus. Efter en ojämn första halva lyckas regissören/manusförfattaren Don Mancini faktiskt blåsa lite nytt liv i den här bisarra skräckfilmsserien tack vare inspirerade twistar och opretentiöst underhållningsvåld.

Med ”Mr. Mercedes” visar Stephen King att de allra värsta monstren är mänskliga. Med detta sagt är den här berättelsen mycket mer jordnära än de verk vi vanligtvis brukar få serverade av skräckmästaren. Och det här är bra, ”Mr. Mercedes” är riktigt jäkla bra!

Helena Bergströms romantiska dramakomedi ”Vilken jävla cirkus” går fullständigt vilse i ett virrvarr av dåliga skämt och usel dialog och lyckas inte beröra för fem öre. Skådespelarna är på flera håll bra, men det räcker bara så långt när karaktärerna de spelar är platta och klyschiga, och manuset så uselt att jag emellanåt riktigt skäms.

Klart en av Sveriges största superstjärnor ska ha en dokumentär! ”Avicii: True Stories” är onekligen intressant trots brister men hade kanske passat bäst som miniserie (på svenska) än den internationella biofilm den utger sig för att vara.