Plötsligt har ”Love, Simon” fått en dystrare tvilling. Ett tonårsdrama om rykten, relationer, vänskapsband och skamfyllda känslor. ”Giant Little Ones” är egentligen en väldigt fin film, men den lämnar inga bestående intryck.

Det nya samarbetet mellan Dan Gilroy, Jake Gyllenhaal och Rene Russo är inte riktigt lika vasst som det moderna mästerverket ”Nightcrawler”, men det är likväl en helt underbart tillfredställande, välspelad och snygg mix av genrer och toner. Vem vill inte se en snofsig konstkritiker jagas av mordiska tavlor?

Detta är en otroligt intensiv och sorglig thriller om det verklighetsbaserade ubåtsdramat som skakade hela världen, för ett par decennier sedan. Thomas Vinterberg gör här en ömsint och sanningsenlig skildring om katastrofen, och även om jag vet vad som ska hända, hoppas jag obönhörligt, hela vägen till det bittra slutet, på något annat.

”Zoo” är en zombiefilm som hugger direkt efter hjärtat. En svensk-brittisk svart komedi som kombinerar överlevnadskamp med äktenskapskris, och bevisar att den mixen fungerar bättre än väntat.

Edvin är 20 år och Naomi 23 när de träffas för första gången. Båda har gått med på att filma sig själva i ett år. Det hela mynnar ut i en mycket underhållande dokumentär om unga känslor, dejting, sex och relationer, som alla oavsett ålder kan känna igen sig i.

Det börjar som en hämndthriller, där en misshandlad lyxhustru och hennes före detta make planerar ett mord. Vad ”Serenity” utvecklas till… det måste du se med egna ögon för att kunna tro på. Även om resultatet är en väldigt ojämn och hyfsat ologisk film, är den både underhållande och märkligt fascinerande hela vägen.

Det finns kanske inte så mycket att säga om en film som ”Till drömmarnas land”. Det är nämligen inte en film som säger såg mycket i sig självt. För att vara krass är det en film som snarare konstaterar det uppenbara. I det här fallet när det kommer till romers utsatta situation i Sverige.

Mark Cousins, den irländske filmvetaren och filmaren, gör här ett eget och annorlunda porträtt av filmikonen och sin personlige hjälte Orson Welles. Detta är egentligen mer ett kärleksbrev till den store konstnären, än en renodlad dokumentärbiografi. Väl subjektiv och enformig på sina håll, men ändå till sist sevärd.

”Escape Room” är en blodfattig om än kreativ thriller, som bör passa de mer lättskrämda. Det är för all del en ganska påhittigt genomförd idé, men filmen blir aldrig så spännande som den tror sig vara.

Berättelsen om Vincent van Gogh rör sig i gränslandet mellan verklighet och fantasi. Filmfotot speglar van Goghs konst och resultatet är en njutningsfull visuell upplevelse!

Ännu en film där verkligheten överträffar dikten. Efter en lågmäld inledning blir handlingen så fascinerande att jag fortfarande går och grunnar på detta märkliga förfalskingsdrama flera dagar efteråt.

En man i Paris försöker jonglera tufft nattjobb med tonårsdotter. Mia Engberg berättar sin historia med endast röster och miljöbilder. Det är en intressant struktur men resultatet blir sömnigt och tålamodsprövande.

Regissören Jafar Panahi fortsätter göra film trots sitt yrkesförbud och det tackar vi för. Här spelar han och filmstjärnan Behnaz Jafari sig själva när de letar efter en flicka som kanske tagit sitt eget liv och det är en engagerande, försiktig skildring av starka kvinnor och sociala regler.

Nicole Kidman gör en helt enastående insats som huvudkaraktären och antihjälten Erin Bell i denna nervkittlande dramathriller. Erin, en kvinna som minst sagt släpar på en tung ryggsäck fylld med bekymmer från det förflutna, tvingas nu stå öga mot öga med de demoner som förföljt henne under nästan 20 års tid.

Jonas Åkerlunds Netflix-film är ett haveri av så pass episka proportioner att inte ens fantastiska Mads Mikkelsen kan rädda den. Pubertal dialog och risigt skådespeleri kombineras med tröttsamt hyperintensiva stilgrepp och den mest generiska av berättelser.

Det legendariska radarparet Stan Laurel och Oliver Hardy förtjänar om några en respekt- och kärleksfull biografi. John C. Reilly och Steve Coogan är perfekta i rollerna och lyfter det här finstämda dramat om två av komedins största ikoner.

”Mary Queen of Scots” är en säreget vacker karamell för alla som älskar kostymdramer. Handlingen faller dessvärre ganska platt, trots Saoirse Ronans fina rollprestation, och kan mer liknas vid en Harlequin-novell än ett historiskt drama.