Utan att ha sett Gary Oldmans kommande Oscarsattack ”The Darkest Hour” så vågar jag garantera att det inte rör sig om årets svagaste film på temat Winston Churchill. Den titeln kniper nämligen ”Churchill” med visst eftertryck.
I inledningsscenen står den pösmagade premiärministern och är ångestfylld på en vindpinad sandstrand. Hans hatt blåser i vattnet, som plötsligt, för Churchills inre blick, färgas blodrött av tusentals stupade engelska soldater. Vi förstår på det övertydligaste av sätt att den krigströtte politikern har ett samvete. Ändå låter man honom muttra: ”Jag kan inte låta det ske igen”, och se bistert beslutsam ut. Sedan kommer filmtiteln. Och sedan en hundrafem minuter lång TV-film av 90-talssnitt vars bärande idé, att skildra Winston Churchills våndor inför de allierades landstigning på Normandie 1944, gestaltas utan dramatik, dynamik eller egentligt underhållningsvärde överhuvudtaget.
”Aj, aj”, tänker den medlidsamme, ”var det för ett manus med sådan här tvivelaktig verkshöjd som stackars Brian Cox gick upp femton kilo?” Dessvärre, är det korta svaret.
Nu ska det framhållas att filmens största problem inte är melodramatiska klumpigheter som i inledningen, utan alltså en kritisk avsaknad av spänning. Visst finns här konflikter, Eisenhower och militären vill gärna sköta krigsföringen själva och visar därför upp den påstridige Churchill på läktarplats i övertygelsen att han är en gaggig föredetting, och hans fru står knappt ut med honom. Ingenstans får den åldrade nationalhjälten gehör för sin övertygelse att landstigningen kommer att sluta i ett slaktinferno, och hans politiska dådkraft är kraftigt begränsad. Men allt är så prosaiskt och knastertorrt skildrat att man nästan börjar längta tillbaka till den blodbadande hatten i filmens början, eftersom filmskaparna då ändå fintade att de hade dramatiska anspråk.
Allt efter det avhandlas bara. Man misslyckas kraftigt med att förmedla titelfigurens säregna karisma och hans roll som opinionsbildare och katalysator för den nationella krigsandan. När filmens Churchill ska revanschera sig genom ett radiotal är det omöjligt att inte tänka på den bombastiska finalen i ”The King’s Speech” (2010), inte heller det en jämförelse som gagnar ”Churchill”. Och nog för att världshistoriens populäraste britt säkerligen var barsk i tilltalet och mycket bestämd i diplomatiska samtal – att han ständigt lufsade omkring och gormade på det sätt som Brian Cox rolltolkning gör gällande känns inte helt trovärdigt. Det är ett fruktansvärt ryande mest hela tiden.
Ändå blir så lite sagt.