Året är 1943 och japanerna har ockuperat Burma. En järnväg byggs och har kommit fram till floden Kwai. Lösningen är en bro och brittiska krigsfångar är de som ska arbeta med att bygga den, men när dessa anländer till fånglägret så visar det sig att den brittiske översten Nicholson (Alec Guinness) inte har minsta plan på att varken han eller övriga fängslade officerer ska jobba åt fienden. En stenhård maktkamp mellan honom och lägerledaren Saito (Sessue Hayakawa) tar sin början.
Manuset baserat på Pierre Boulles roman skippar till skillnad från de flesta krigsfilmer från 50-, 60- och 70-talen närapå allt äventyrligt och lättsamt. Actionscenerna får minimalt med utrymme. Hotet är hela tiden intensivt och lättas inte upp av buddysnack eller testosteronstinn lekstuga som så ofta är fallet i den här typen av film från den tiden. Dödens skugga är ständigt närvarande även i emotionellt ljusare scener.
Inget är svart eller vitt
När allt skönmålande enligt Hollywoodmallen uteblir så bidrar det starkt till att det hjältemod som faktiskt finns där blir så mycket mer genuint och berörande. När de brittiska soldaterna i kör sjunger ut sitt stöd till sin överste som trots tortyr inte rubbar sina principer en tum så kan det få den mest macho man att gråta floder. Även de mest beundransvärda handlingar har dock en destruktiv baksida och filmen exponerar hela vägen igenom båda sidorna av allt. Inget är bara svart eller vitt.
Skildringen av komplicerade lojaliteter gör de officerer som vi följer till riktiga människor. Speciellt närgånget och trovärdigt studerar manuset Nicholsons oförutsägbara utveckling. Extra anmärkningsvärt är att den grymme Saito är skriven med nyanser som gör att publiken känner med hans desperation istället för att göra honom till en enkelspårig skurk. I slutänden så handlar allt om krigets vansinne och filmen hamrar stenhårt in det budskapet.
Skådespel i toppklass
David Leans raka och uppenbart målmedvetna regi där det är tydligt att inget är gjort utan en komplett konstnärlig vision lyfter alla filmens samlade kvaliteter till högsta nivå. Han visar återigen att han tveklöst är en av tidernas mest respektingivande filmskapare. Hans förmåga att få ut det bästa ur sina skådespelare går inte att ta miste på.
Alla framför kameran bidrar med klanderfritt spel. I synnerhet Guinness och Hayakawa briljerar i svårspelade roller. Samspelet mellan dem ger den psykologiska och av hederskodex drivna kampen mellan deras karaktärer tyngd. William Holden ger autencitet till rollen som den krigströtta befälhavaren Shears, vars totala avsaknad av principer effektivt kontasterar mot duon i fokus.
Imponerande för öga och öra
Att innehållet är av den mörka sorten hindrar inte Jack Hildyards foto från att vara exakt så tjusigt som älskare av kvalitetsfilm lärt sig att man kan förvänta sig av ett verk signerat Lean. Aldrig har djungel sett så bra ut på film. Samtidigt finns en hård nyans under ytan som ser till att det inte blir så grällt att realismen eller den vassa eggen i dramat blir lidande. Kameran rör sig med fint flyt och stor kreativitet. Även visuellt är detta med andra ord en imponerande prestation.
Filmmusiken är en av tidernas mest minnesvärda med ett visslat marchstycke som bara det blivit en odödlig klassiker och det är lätt att förstå för det fastnar i huvudet. Musiken används dock minimalt, vilket gör intensiteten i scenerna ännu starkare. Främst spänningsscenerna får ett rejält lyft av detta då resultatet blir att vartenda ljud exempelvis vid smygning i djungeln får oss att hoppa till.
En välförtjänt klassiker
”Bron över floden Kwai” förtjänar alla priser och nomineringar som den kan ståta med. Detsamma gäller alla hyllningar som både kritiker och publik har öst över den. Det krävs mycket för att sticka ut i den tidens strida ström av episka krigsskildringar, men den här lyckas med det. Att den är en äkta klassiker är omöjligt att argumentera mot.
Lean har gett oss ännu ett magnifikt verk. Om det inte hade varit för några små romantiska inslag som känns enormt påklistrade och totalt i osynk med den i övrigt skarpladdade tonen så hade högsta betyg varit lätt att sätta.