Jag nämnde för en 90-talist (född 1990) att jag skulle se om ”Det våras för rymden” – en sådan där kultfilm från 80-talet som ”alla i klassen” hade sett flertal gånger när man var barn – och han hade ingen aning om vad det var. Och kanske inte så konstigt, han var bara fem år gammal när Mel Brooks gjorde sin senaste (sista?) film, ”Dracula – död men lycklig”.
Men det finns något smått tragiskt i att dagens ungdom gått miste om Brooks ”Det våras för…”-filmer. Här fanns inga desperata försök att chocka, äckla eller provocera. Inga onödiga frosserier i sex eller kroppsvätskor. Brooks var som den knasiga farbrodern som drog gamla Bellman-historier och ordvitsar på släktkalas, som man gärna kallade fånig men innerst inne tyckte var rätt skoj och härlig.
Med det sagt så var han – hur nostalgiska de flesta av hans filmer inklusive ”…rymden” må vara – kanske aldrig någon större filmskapare. Hans nisch har alltid varit renodlade parodier, en ganska platt genre med några få, lysande undantag (inklusive Brooks egna ”Det våras för Frankenstein” och ”…sheriffen”). Skillnaden mellan denna och Brooks tidigare är att här lade han siktet på en specifik film istället för genre – ”Stjärnornas krig”, vilket troligen är anledningen till att den blivit så populär.
Ändå är det en rätt tacksam hyllning till George Lucas filmer. De uppenbara, mest kända detaljerna och karaktärerna finns med men man behöver inte vara något överdrivet insatt fan för att hänga med. Onda president Skroob (Brooks) med hantlangare vill stjäla luften från en planet genom att kidnappa dess prinsessa (Daphne Zuniga), som i sin tur rymt och stöter på machohjälten Lone Starr (Bill Pullman).
Det finns gott om höjdpunkter, inte bara de man glatt minns från barndomen. Rick Moranis och John Candy är fortfarande två av 80-talets bästa komediaktörer vars fantastiska minspel, kroppsspråk och komiska tajming är sällsynt bland dagens stjärnor. Brooks karaktäristiskt rappa dialog och repliker (som när han själv utbrister ”Kan någon bestämma? Jag är president, jag kan inte ta beslut!”) laddar filmen med energi.
Som bäst är de lite mer udda inslagen. När Moranis (som helt improviserade scenen) onda Dark Helmet leker med dockor eller när ett ”Alien”-monster krälar ut ur gästspelande John Hurts mage – för att musikalnummer! Här finns även tidig metahumor när skurkarna ser filmen på video och slutligen tittar på sig själva. Michael Winslow, den levande ljudeffekten från ”Polisskolan”-filmerna, gör också ett välkommet inhopp.
Däremot, som med många komedier, har den åldrats en aning och det blir emellanåt lite segt mellan garven. Vissa skämt är väl uppenbara, vissa helt enkelt inte roliga. Som de tröttsamt sexistiska om hur prinsessan bara bryr sig om smink och shopping. Tack och lov ger Zuniga (senare känd i ”Melrose Place”) lite bett åt rollen – roligast är när hon sjunger Louis Armstrongs ”Nobody Knows the Trouble I’ve Seen” i en fängelsecell.
”Det våras för rymden” är ingen helgjuten klassiker. Den lever mycket på sin nostalgi, och begåvade stjärnor. Men det räcker trots allt en bra bit och det är en fin påminnelse om hur mycket vi faktiskt saknar Brooks, Moranis, Candy – och Joan Rivers, som bidrar till C3PO-parodin Dot Matrix röst.
