“The Rescue” är den adrenalinpumpande dokumentären om hur det thailändska fotbollslaget Wild Boar bestående av ett dussin unga pojkar och deras tränare blev instängda i en grottlabyrint under ett monsunregn, och räddningsarbetet med att få ut dem därifrån.
Ibland känns dokumentärer som beskriver redan väl beskrivna händelser inte lika lockande att se som dokumentärer om mindre kända händelser, eftersom man redan vet vad som hänt. “The Rescue” skulle kunna vara en sådan film, då räddningsarbetet fick såpass stor uppmärksamhet i nyheterna världen runt. Men när det uppdagas att det är Oscarsvinnande “Free Solo”-regissörerna Jimmy Chin och Elizabeth Chai Vasarhelyi som gjort filmen förstår man att man har en adrenalinstinn filmupplevelse framför sig.
De var dock inte själva på plats utan har rekonstruerat händelseförloppet med hjälp av sekvenser där dykarna spelar sig själva som varvas med intervjuer av de inblandade, digitala återskapningar av grottsystemet samt nyhetsmaterial. Resultatet ger en kristallklar förståelse över hur räddningsarbetet gått till, de till synes omöjliga hindren, och alla hjälteinsatser, samtidigt som känslan förmedlas oerhört väl av vilken fruktansvärt skrämmande upplevelse det måste ha varit för de inblandade.
Pojkarna var alltså på utflykt efter ett träningspass år 2018 när de överraskades av kraftigt monsunregn och sökte skydd i Tham Luang-grottan i norra Thailand, som är den fjärde längsta i hela landet. Klaustrofobin kommer krypande när man förstår hur långt de tagit sig in i de becksvarta tunnelsystemet för att undkomma de virvlande vattenmassorna som täpper till tunnlarna efter dem.
Verkligheten överträffar dikten, sägs det, och här stämmer det verkligen. Händelseförloppet delas in i dagar, fram tills dramats slut efter 17 dagar. “Dag 7” exempelvis mäts stigningen av vattnet till 15 centimeter per timme, och “Dag 8” börjar man tappa hoppet om att finna barnen vid liv. Då dyker den religiöse munken Kruba Boonchum Yannasangwalo upp och monsunregnet upphör mirakulöst, vilket ger dykarna möjlighet att fortsätta sökandet.
För det är inte enkelt att ta sig in och ut ur det långa grottsystemet. Vrider man på huvudet kan cyklopet åka av i de kraftiga vattenströmmarna som bubblar och virvlar och är så grumligt att man inte ser någonting. Grottdykning kräver nämligen specialkunskap. Världens bästa grottdykare kallas in på ett tidigt stadium, och blir som ett slags antihjältar i filmen – kan de här medelålders gubbarna (John Volanthen, Rick Stanton, och doktor Richard “Harry” Harris med flera) verkligen lyckas med vad de unga, vältränade specialstyrkorna inte klarar av?
Bland all skräckfilmsliknande fasa finns också en vacker beskrivning av hur världen slöt upp bakom räddningsarbetet. Vi får även veta att samtliga grottdykare beskriver sig själva som enslingar och enstöringar, människor på många sätt som levt i utanförskap med en udda hobby, men som nu äntligen fått cred och självförtroende via sina hjälteinsatser. Det är det enda som för mig känns aningen tillrättalagt i det i övrigt perfekta filmpaketet.
För “The Rescue” är en fantastisk dokumentärfilm som mitt i all spänning och fasa ger hopp, tröst, lycka och tro på mänskligheten. Jo då, jag klämde nog en tår eller två mot slutet, men jag kom även på mig själv att le brett och även småskratta några gånger. Vilken filmupplevelse!
