Det är svårt om inte omöjligt att ogilla Ewan McGregor. Skotten som charmat oss i allt från ”Trainspotting” till ”Star Wars” (nåväl) har gjort den sympatiske toffelhjälten till sin egen nisch på vita duken och hittills har det funkat bra. Men det kommer en tid i de flesta filmstjärnors karriärer som endast kan sammanfattas som hybris.
Som när de ska regidebutera och själva spela huvudrollerna. McGregor är knappast den första och inte heller den värsta men att välja en älskad, Pulitzer-vinnande bok (Philip Roths ”Amerikansk pastoral” från 1997) som grund är riskabelt. Speciellt med tanke på hur många som kallat den ”ofilmbar”. I vissa fall kan försöka duga, i andra bör man kanske låta det vara.
Det är förståeligt att McGregor velat sätta tänderna i Roths historia för den är överväldigande dramatisk och politiskt provocerande. Problemet är att han inte riktigt verkar veta vad han ska göra av alla känslor. I vissa fall putsas det lätt på ytan, i andra blir det Oscarsbetande överspel där man ibland av okänd anledning klipper mitt i intensiva dialoger.
Berättelsen är eggande. En gammal fotbollshjälte (McGregor) och skönhetsdrottning (Jennifer Connelly) slår sig under 1960-talet ner med sin dotter på en lantgård i New Jersey. Den stammande dottern Merry växer upp till en rebellisk tonåring (Dakota Fanning) som snart börjar röra sig med farligt radikala politiska aktivister. Efter ett bombdåd försvinner Merry och fadern blir besatt av att hitta henne.
Regissören McGregor försöker desperat undvika klyschor och samtidigt flika in ”viktiga” perspektiv, som hans afro-amerikanska medarbetares kamp för mänskliga rättigheter, att det blir svårt att greppa poängen. Jag har personligen inte läst boken den bygger på men tar för givet att där fanns ett mer påtagligt budskap.
Skådespelaren McGregor är inte dålig men gör ännu en variant på sin Snälla Medelsvensson och passar tyvärr illa för rollen. Connelly gör sitt bästa men rollen är klumpigt skriven, samma gäller Fanning. Fina birollsinnehavare som Uzo Aduba (”Orange is the New Black”), David Strathairn och fantastiska barnaktrisen Hannah Nordberg (som unga Merry) lyfter några scener.
Jag vill gilla ”American Pastoral”, och jag hatar den inte. Det finns en stark historia, ett ädelt budskap och talang framför kameran. Och man gillar ju McGregor. Men någonstans känns det som han tagit sig vatten över huvudet. För efter all elände och tragik så finner jag mig – när eftertexterna rullar – tämligen oberörd.