The Banshees of Inisherin 2022

McDonagh som tidigare gjort ”In Bruges” (2008) och den förträffliga ”Three Billboards Outside Ebbing Missouri” (2017) åker här hem till sina rötter på Irland. Med avstamp därifrån berättar han en fascinerande historia om vänskap, en get vid namn Jenny och några avhuggna fingrar på vift.

 

Filmen utspelas på 1920-talet i ett sagolikt vackert landskap på en påhittad grön ö, kallad Inisherin utanför Irlands klippiga kust. Pádraic (Colin Farrell) är en enkel man som bor med sin syster och tar hand om sina älskade djur. Varje eftermiddag klockan två träffar han sin gamle vän Colm (Brendan Gleeson) på öns enda pub för en pint.

 

Men en dag, precis lika vanlig som alla andra, dyker Colm inte upp. Pádraic förstår inte alls vad som händer, så han söker upp sin vän, som då gör då klart för honom att han inte längre vill umgås. Han tycker Pádraic är tråkig. Han vill vara med andra och göra annat än att lyssna på trist dravel om djuravföring och annat strunt.

 

Men Pádraic förstår inte. Ingen annan gör det heller. Bara så där? De har ju inte ens har bråkat. Colm ber upprepade gånger om att få bli lämnad ifred FÖR ALLTID, ändå fortsätter den sårade Pádraic tjata. Till sist får Colm nog och hotar klippa av sig ett finger varje gång Pádraic kontaktar honom. Men inte skulle han väl…

 

”The Banshees of Inisherin” är en film om konflikter och vänskap och vad som händer när lojalitet och moral ställs mot integritet och en önskan om förändring. Den falnande vänskapen är i fokus och fungerar som en katalysator till de bisarra utvecklingarna som följer i dess kölvatten. Men filmen handlar lika mycket om livet som en väntan på döden, samt om kärleken till sin hembygd, och en längtan bort från dess bojor.

 

Farrell har varit fenomenal förut, men frågan är om han någonsin övertygat som han gör här? Jag tror inte det. Han är klockren som den ömklige Pádraic och jag köper precis allt han uttrycker. Det är både hjärtskärande och extremt roligt att se hans konstant sårade uppsyn, inte helt olik en katt som någon hällt vatten på. Han är så ledsen och oförstående, och jag kan inte låta bli att tycka synd om honom, fastän jag samtidigt bara vill skaka vett i skallen på honom och skrika: “He’s just not that into you!”. Även Brendan Gleeson är på top. De två har ett väldigt kravlöst och härligt samspel, och det märks att de är bekanta med både varandra, men också regissören sedan just ”In Bruges”.

 

McDonagh har även skrivit det briljanta manuset, och befäster i och med det sin position som en av de absolut bästa moderna auteurerna i Europa just nu. Manuset är otroligt välskrivet med så mycket djup och många turer åt alla möjliga håll, att jag direkt efter filmen genast vill se om den. Dialogerna är ofta fåordiga, men helt fecking fantastiska. Det är riktigt roligt, och jag skrattar ofta, men det är samtidigt berörande och känslosamt. Den torra humorn är intelligent och den puttrar lågmält fram mellan raderna från en scen till en annan. Att det blir så kul, är för att ingen anstränger sig eller försöker göra det roligt. 

 

Det här är en stillsam och stundvis ganska teatral film, som samtidigt är otroligt spektakulär visuellt. Inomhusmiljöerna är instängda, simpla och mörka, medan landskapet ute är vidöppet och slår en med fullständig häpnad.

 

Det är, som redan nämnts, otroligt välspelat och förutom våra två bråkande protagonister, återfinns i filmen bland annat lysande Barry Keoghan som byfånen Dominik, en sorts tröstkompis till Pádraic när han blir övergiven av sin riktiga vän. Och såklart hans kloka storasyster Siobhan (en riktigt bra Kerry Condon), som fungerar som ett stöttande moderssubstitut, till sin yngre bror. Hon ömmar för hans plötsliga känsla av ensamhet, men kan samtidigt bättre än någon annan, förstå Colms poäng, då Pádraic på riktigt är skittråkig.

 

Sedan har vi såklart den mystiska Bansheen själv (en kuslig Sheila Flitton), en häxlik gammelhagga, som dyker upp som gubben i lådan lite överallt och förkunnar om elände och ond bråd död.

 

”The Banshees of Inisherin” är sammanfattningsvis ett mycket underhållande drama, som perfekt varvar mörk mytologisk melankoli med bitter och torr humor. Filmen övertygar på alla håll, men framförallt med sitt briljanta berättande och historiens många oväntade turer och mångbottnade känslomässiga djup.