Berättelsens kärna är en variation på den klassiska äventyrssagan med en ung hjältinna som måste övervinna hinder och hitta sin egen väg. Här är den paketerad i visuell njutning bland berg och dalar som skimrar i guldglittrande solnedgångsljus eller blåtonad natthimmel.
Det mest imponerande är så klart filmens titelfigur, Ochi, ett gulligt fantasidjur som får liv med hjälp av en kombination av gammaldags dockteater och modern animatronik. Även CGI har använts men i små mått, då regissören Isaiah Saxon föredragit en handgjord hantverkskänsla.
Härlig äventyrsfilm med fantasifulla varelser
Huvudpersonen är Yuri (Helena Zengel), en ung tjej som bor tillsammans med sin pappa Maxim (Willem Dafoe) och fosterbror Petro (Finn Wolfhard) i en värld någonstans som har en vag öststatskänsla. Den känns både modern (om man tittar på deras kläder) och gammaldags (allt annat). De pratar engelska medan bakgrundsdialogerna hörs på annat språk.
Men deras värld bebos även av Ochis – farliga, apliknande varelser som dödar både boskap och människor. Byborna går inte ut på natten och varelserna håller sig borta på dagen. Få har sett dem. Alla är rädda. Utom Maxim, som är ledare för en grupp sammanbitna unga män och pojkar med gevär. Han patrullerar med dem i bergen nattetid för att döda Ochis.
Yuri får följa med och han ger henne en kniv som en sorts invigningsrit – ett arvegods från förälder till barn på deras första jakt.
Men Yuri är inte riktigt med på noterna. Maxim viglar upp pojkarna med berättelser om vad Ochis gjort mot dem, att de bland annat tagit Yuris mamma Dasha. Det visar sig dock inte vara riktigt sant. Dasha (Emily Watson) som dyker upp senare i filmen har skiljts från familjen av helt andra skäl…
När så gänget faktiskt hittar en grupp Ochis, klarar sig dessa från kulorna men skräms iväg. En liten bebis-Ochi blir kvar. Yuri hittar bebisen och bestämmer sig för att ge sig ut i mörka natten för återförena den med mamman.
Unik sagokänsla som förenar gammalt med nytt
Filmen har en härlig och unik sagokänsla som förenar gammalt med nytt. Den är filmad i Rumänien, i Transsylvanien samt uppe bland de uråldriga Apuseni-bergen.
Vi riktigt känner generationernas vingslag – lite har ändrats trots moderna dunjackor och boots. Människorna är beroende av sitt boskap och går efter Ochis precis som om de varit varg eller mård som varit framme. Och Ochis existerar lika otippat men självklart vid människornas sida som robotarna i “Tales from the Loop”, lika naturligt i världen som varelserna i “Sasquatch Sunset”.
Byn känns bortglömd av tiden själv, en plats utanför historien, ett ställe där uråldriga myter och fabler tas för fakta. Unga testosteronstinna män med vapen som hungrar efter att flexa sin muskler har ju alltid funnits, och de kan lätt manipuleras av en stark ledare. Som Maxim. Han är Avatarernas Colonel Miles, 6:e Januaris vargkrigare, en medeltida korstågsfarare som leder sin barnarmé av små rättfärdiga soldater.
I kontrast står Dasha. Hon är Avatarernas Dr. Grace som studerar Ochis, talar deras språk, och vet deras hemligheter – som exempelvis hur de kommunicerar med den ljuvaste musik. Till skillnad från den enkla, bakåtsträvande Maxim som bor smutsigt och sörplar sin soppa står hon för vetenskap och förnuft. Hon forskar, ser och lär.
Och precis som i “Havsmonstret” kanske inte odjuren är så farliga? Man kanske inte ska ta alla gamla skrönor för sanningar? Fast även Dasha tror att Ochis kommer ha ihjäl dottern och avvisa bebisen som luktar människa. Samtidigt kan inte dottern behålla bebisen heller för Ochis är inte några husdjur. Se vad som hände med vargen, varnar hon.
Att gå sin egen väg och hitta sin egen sanning
I slutändan måste Yuri gå sin egen väg, och hitta sin egen sanning, vilket leder till ett barnfilmsvänligt slut. Visst kan filmen nog kännas grov för de allra minsta, som Bröderna Grimm innan Disney. Men för äldre barn och vuxna är den en riktig pärla. Dessutom inte utan humor – när Yuri förlorar kniven tröstar Maxim henne med att det gör inget för han har köpt den på en bensinmack och bara sagt att det är en familjeklenod för att det lät bra.
Jag njöt i varje fall stort av ”The Legend of Ochi”, och kanske blev det till och med några tårar mot slutet. En fin berättelse som rekommenderas varmt!
Svensk biopremiär 16 maj.