Det är precis så enkelt som det låter: under 90 minuter lämnar kameran aldrig Jakob Cedergrens ansikte, och han i sin tur lämnar knappt skrivbordet där han svarar på larmsamtal. Hans rollfigur, polisen Asger, har tvingats på den oönskade tjänsten där det mest gäller att lugna fulla danskar. Inte riktigt drömjobbet för en hård snut som vägrar lyssna på skitsnack, men snart är skiftet över. Inom kort hoppas han få vara tillbaka på gatorna igen. Men först ett sista samtal…
En skärrad kvinna har ringt 112. Hon vägrar svara på frågor och pratar osammanhängande. Typiskt, ännu en galning… Då inser Asger att kvinnan är i farligt sällskap. Hon har lyckats ringa polisen men låtsas egentligen prata med sin lilla dotter. Med hjälp av ja- och nej-frågor lyckas Asger få reda på att hon har blivit kidnappad. Men av vem, varför, och viktigast – var är hon? Datorskärmen ger honom en högst oklar position från en mobilmast. Det finns väldigt lite information att gå på. Den här kvällen blev inte riktigt det rutinjobb som Asger hade tänkt sig.
Klockan tickar, och småbarnsmamman Iben svävar i livsfara. Asger går emot sina kollegor, vägrar lämna över luren till nattskiftet, fast bestämd att rädda situationen som blir allt mer personlig för honom. Det blir svettigt spännande, med flera oväntade twistar.
Via Asgers telefon får vi följa med på en spännande jakt och se en tragisk familjehistoria utveckla sig, och det är otroligt hur hjärnan själv fyller i alla bilder som saknas. Varken kameran eller skådespelaren lämnar någonsin larmcentralens lokaler, men dialogerna och ljuden från andra miljöer kompletterar filmen med personligt bonusmaterial i mitt huvud. Jag kan verkligen se Iben och den regniga motorvägen framför mig.
Vilken bedrift att göra en så intensiv film, som endast handlar om en man med en telefonlur i örat! Något liknande har vi inte sett sedan ”Locke” med Tom Hardy och knappt före det heller. Med väldigt små medel har svenske regidebutanten Gustav Möller byggt upp en storslagen kriminalhistoria. Det känns också som ett stort långfinger till hela scandi-noir-genren, där trötta snutfilmer och ”Bron”-kloner pumpas ut på löpande band. Tänk att ”The Guilty”, en lågbudget-rulle i en enda miljö, skulle bli en av årets mest spännande filmer. Alla andra deckar-regissörer får verkligen steppa upp nu.