Jessica Lange har sedan succéerna med ”American Horror Story” mest synts på teaterscenen. Nu när det är dags för henne att åter ta sig an filmformatet gör hon det i rollen som en teaterskådespelerska – tillsammans med sina AHS-kollegor Kathy Bates och Lily Rabe.
”The Great Lillian Hall” är ett drama om en aktris som måste se sig besegrad av sjukdom och tidens nycker. Berättelsen följer den grandiosa Lillian Hall under repetitionerna inför en Broadway‑uppsättning av Tjechovs ”Körsbärsträdgården”. När hon börjar glömma repliker och yra på scenen, bokar produktionen tid hos en läkare, som ställer diagnosen demens. Lillian lyckas hålla detta för sig själv ganska länge, men när sjukdomen eskalerar står det dem alla snart klart att något är allvarligt fel.
Oklanderlig ensemble
Filmens största tillgång är dess fantastiska skådespelare. Jessica Lange i titelrollen äger verkligen varje scen. Hennes tolkning av Lillian är storslagen och samtidigt subtilt nedtonad. Hon växlar trovärdigt mellan teatral bravur och stilla förvirring, och gör särskilt starkt intryck i scener där hennes sårbarhet bryter igenom den kontrollerade fasaden. Andra gånger, när hon med självklar pondus står på scenen och reciterar Tjechovs briljanta repliker rör hon mig till tårar med slående närvaro.
Kathy Bates är utmärkt som Lillians assistent Edith. Hon är hård och obeveklig, men mest av allt ovärderligt jordnära och mänsklig. De två kvinnornas samspel pendlar mellan ömsint lojalitet och korta, syrliga utbrott av vrede, alltid med glimten i ögat. Edith fungerar både som spegel och motvikt till Lillians självbild. Hon läser av sin väns svagheter utan att förminska, samtidigt som hon ibland måste ryta ifrån och styra skutan rätt igen. Scenerna dem emellan känns äkta och har dessutom ofta en humoristisk underton, som ger det rätt dystra porträttet av Lillian balans, men också djup och trovärdighet.
Även Lily Rabe som Lillians försummade och småbittra dotter gör en stark insats. Och jag sörjer verkligen med i hennes förlust av den mor hon aldrig haft.
Detta är ett både intimt och allmängiltigt drama om upprivande förlust. Filmen väver skickligt samman scenvärldens glamour med ögonblick av privat sårbarhet. Filmen ställer frågor om vad som är identitet, hur ens minnen påverkar den och vilka uppoffringar som kreativ framgång kräver.
Vi har sett detta förr
Intrigen är behjärtansvärd men inte särskilt unik, och vi har sett liknande historier förr. En del händelseutvecklingar och relationer påminner om de i ”Allt om Eva” medan andra delar känns igen från både ”Father” och ”Still Alice”. Detta är inte ett jättestort problem, även om det såklart ligger filmen i fatet att bli jämförd med sådana mästerverk och inte riktigt nå upp till deras nivå.
Manuset av Elisabeth Seldes saknar bitvis viss skärpa. I sin iver att beröra oss skriver hon oss på näsan med resultatet att det blir väl sentimentalt emellanåt. De upprepade parallellerna mellan Lillians liv och hennes roll i pjäsen känns melodramatiskt utdragna, medan vissa sidospår inte alls får samma utrymme att utvecklas. Som till exempel Lillians relation med den tjusige grånande grannen, spelad an Pierce Brosnan. Han bidrar förvisso med lite lust och lättja till det annars rätt tunga temat, men relationen blir inte tillräckligt utbroderad för att ha någon större betydelse för helheten.
Bristerna kompenseras dock av de starka prestationerna som kvinnorna, med Lange i spetsen levererar. Tack vare henne undviker filmen att falla i klichéfällan när det kommer till att skildra den nedåtgående demensspiralen. I Langes händer är Lillian inte bara ett offer för åldrandet och dess biverkningar. Hon är också, eller egentligen mest av allt, en helt vanlig människa som desperat försöker hålla fast vid det som gjort livet meningsfullt.
Utmärkt regi och foto
Regissören Michael Cristofer, med sin långa teatererfarenhet, visar här stor förståelse för teaterns rytm. Repetitioner, föreställningsförberedelser och scenvanor skildras trovärdigt och skapar en känsla av autenticitet. Vid sidan av det fokuserar han på Lillians inre nedbrytning och gör den till filmens emotionella centrum, utan att förlita sig på övertydliga yttre förklaringar.
Simon Dennis vackra foto fångar det livfulla scenvimlet, som genom eleganta kompositioner kontrasteras mot den privata ensamheten. De svartvita intervjusekvenserna som knyter samman historien, har en nästan elegisk ton och skapar ytterligare resonans i berättelsen.
”The Great Lillian Hall” är sammanfattningsvis en mogen, empatisk och ofta rörande skildring av förlust. Men det också en värmande hyllning till teatern och dess utövare. Filmen väjer inte för att visa vad scenframgång kan kosta på det personliga planet, samtidigt som den aldrig förlorar sin medkänsla för dem som försöker hålla illusionen vid liv. Med Jessica Langes magnetiska närvaro blir detta till en både smärtsam och vacker påminnelse om mänsklig skörhet, men också om värdigheten som finns kvar även när minnet falnar.