I Systrar i jeans får vi följa fyra mycket olika tjejer i 17-årsåldern. De har mirakulöst nog blivit vänner efter en ödets nyck som har fört deras mammor samman. På ett lika mirakulöst sätt spelar ödet dem åter ett spratt när de kommer över ett par jeans som skulle få en modedesigner att gråta av lycka. Jeansen passar nämligen samtliga av de fyra tjejernas varierande kroppsfigurer. Under deras första sommar åtskiljda bestämmer de sig för att ha jeansen en vecka var och på så sätt hålla kontakten.
Att ha ett par jeans som röd tråd genom en film kan tyckas både nyskapande och spännande. Det är det tyvärr inte. Det känns fånigt och tillrättalagt. Jeansen ska fungera som ett magiskt inslag och skoja till den annars så allvarliga filmen. Visst måste man få skämta lite med det som är tungt men jeansen är bara patetiska.
Om man väljer att bortse ifrån jeansen är filmen bra. Jag blev faktiskt riktigt förvånad när jag upptäckte att man försökt klämma in lite djup som ingrediens i det annars så ytliga höljet. Jag måste till och med erkänna att jag blev rörd när jag kände igen mig själv som ung i gränslandet mellan barn och vuxen.
Trots att vissa av de typiska inslagen i amerikansk ungdomsfilm finns med bjuder Systrar i jeans på en del överraskningar i genren. Om man har överseende med några urtvättade historier kan man glädja sig åt lite fräschare inslag i tonårstemat.
Det som fick mig rörd var Carmen och hennes förhållande till sin pappa som hon åker för att hälsa på över sommaren. Hon är förväntansfull och ser fram emot att träffa den pappa som annars har stått i bakgrunden av hennes liv. Men Carmen får en chock när pappan har skaffat sig en ny familj och står redo att gifta sig. Hon glöms återigen bort och hamnar i skymundan för bröllopsplanerna. När Carmen får tillfälle att uttrycka sin besvikelse och saknad efter pappan blir det en otroligt stark scen.
Som helhetsintryck bjuder Systrar i jeans på ett uttjatat tema med inslag av en hel del överraskningar. Överlag är den sevärd för dess skildring av de problem som uppstår i tonåren. Men jag önskar fortfarande att jeansen inte hade varit med.
