När Crispin Glovers Mr. K – den kringresande, livskrisande trollkarlen som denna film med samma namn kretsar kring – checkar in på ett hotell för en natt så kan han knappast ana att han ska bli fast i en labyrint där både tid och logik tycks lösas upp.
K:et kan likaväl stå för Kafka, eller referera till den olycksaliga protagonisten Josef K i den berömde författarens mardrömsroman “Processen”, för Kafka-artad är bara förnamnet på denna surrealistiska och allegoriska berättelse.
I sina försök att hitta en väg ut ur hotellet stöter K på några av de excentriska typer som befolkar det: två identiska brittiska damer, konstnärsdivan Gaga (inget släktskap med Lady) med entourage och den buttra receptionisten och hennes ännu buttrare bulldog, för att nämna några.
Glover spelar K med snörpt mun och stramt uttryck. Han är tafatt och nervös, men inte utan charm. Han har dock inte mycket att sätta emot när han ovilligt kastas mellan hotellets absurditeter och det dröjer således inte länge innan han gör blixtkarriär i hotellets kök, där han av anledningar som inte ens han själv förstår blir kockens stora favorit, även om en befordran från äggknäckare till vispare inte får honom att glömma att han helst av allt vill därifrån.
Det är dock helt tydligt att hotellets många invånare inte har sett utsidan på mycket länge och än mindre vet hur man tar sig dit. När hotellet bokstavligt talat börjar krympa och väggarna kryper allt tätare så är det bara K som märker av och vill göra något åt saken. Byggnaden är på väg att kollapsa medan folket har ögonlapparna på och beter sig som att allt är som vanligt. Det är förstås svårt att inte dra paralleller till klimatkrisen och hur vi gör allt vi kan för att blunda för den – en av filmens många metaforer för vår absurda samtid.
Filmen är som bäst när den går som djupast in i K:s upplevelse av att vara den enda som ser det uppenbara. När han så småningom bryter sig loss från jobbet och börjar kartlägga vägen ut så blir K, åtminstone för en stund, en ofrivillig Messias-figur – den förutspådda “befriaren”.
Här i filmens andra (bättre) hälft får också den snygga scenografin och de praktiska effekterna glänsa som starkast. Utan att avslöja för mycket så är det mer än bara läckande vatten som gömmer sig i väggarna.
Allt är absurt så det förslår och ett stort problem från start är att filmen inte erbjuder mig en väg in i sitt skruvade universum, utan jag förväntas vara med på noterna direkt från början.
Glover är bra och välcastad men kommer aldrig helt till sin rätt i rollen som den allt mer desperata K. Hans udda komiska tajming får inte riktigt blomma ut och ta honom till nästa nivå. Det är symptomatiskt för filmen i stort, som har många bra idéer men som inte utvecklar någon av dem tillräckligt djupt eller med tillräcklig skärpa för att bryta igenom bruset.
Filmens norska regissör och manusförfattare Tallulah har, som det nu står sig, gjort en sevärd, visuellt stark och välspelad film med ett slut som är både mörkt och härligt bisarrt. Men filmen snubblar på sina egna ambitioner och hade behövt en starkare kärna och en mer inbjudande ingång för att beröra, röra om och slå rot.
