Den svenska skräckscenen är sedan länge känd för att varva övernaturliga inslag med socialrealism, där filmatiseringen av Mats Strandbergs skräckroman ”Hemmet” inte är något undantag.
Författaren är en av få som slagit igenom i genren i Sverige, och vi har tidigare också fått se hans världar komma till liv i ”Konferensen” och ”Färjan”, som förväntas ha premiär i höst. Vad som kännetecknar hans berättelser är skarpa samtidsobservationer och vardagliga miljöer – såsom demensboendet i ”Hemmet”.
Här jobbar Nina (Gizem Erdogan), en tålmodig sköterska som gör vad hon kan för att de boende på hemmet ska trivas. Hon bäddar om, lyssnar, stryker en hand. En dag anländer hennes barndomskompis Joel (Philip Oros) med sin mamma Monika (Anki Lidén). De har inte setts sedan Joel flyttade från byn, men återupptar snabbt vänskapen igen när de börjar uppleva oförklarliga, hemska saker på hemmet.
Mamma Monika viskar saker hon omöjligen kan veta och skadar sig, som efter en misshandel, trots att ingen befunnit sig på rummet. På väggen ovanför hennes säng växer en underligt kladdig, brun fläck och boendegrannen Edit Anderssons ögonhålor tycks bli allt djupare för varje besök.
Skräcken i ”Hemmet” vilar till stora delar på jumpscares och att skaparna maximerat de äldres kontrastrika ansikten för att förstärka känslan av att döden alltid är närvarande. De får sin tydliga effekt då visningen sker halvett på natten på Way Out West och flera högljudda skrik ekar genom salongen. Även om en välplacerad jumpscare kräver sitt hantverk är det den suggestiva skräcken som väcker mitt intresse.
I de äldres välmarkerade rynkor, i ett liv av våld i nära relation som inte upphör ens efter döden. I hur hemmet både är de äldres räddning, och deras fängelse. Saknaden efter närhet som kompenserats med gosedjur. Och miljön. Ett demensboende är otroligt tacksamt att använda som bakgrund för en skräckberättelse med sina många korridorer, stora glaspartier och fyra nyanser av gult.
Men trots en i grunden fruktansvärd berättelse med flera obehagliga scener är den bakomliggande ondskan svår att få grepp om, vilket gör att slutet tappar i tyngd. I västerländsk tradition är ondskan ofta en urkraft som aldrig försvinner helt, utan bara ändrar skepnad — men det förtar lite av mamma Monikas och sonen Joels livsberättelser och den ångest de frammanar.
Generellt hade det gärna fått förekomma mer dialog, framför allt i scenerna mellan Nina och Joel. De som sägs är noggrant övervägt och aldrig överflödigt, men berättelsen är så pass fåordig att jag aldrig kommer Nina eller Joel riktigt nära. Framför allt Joel är så frånvänd att det är svårt att greppa hans karaktär, vilket gör att filmens helhet haltar.
Samtidigt vill jag gynna svensk skräck. Och Strandberg och regissören Mattias J. Skoglund vet hur de ska skrämma biopubliken ur sina stolar med en kombination av rå realism och kuslig fantasi som förföljer mig hem genom Göteborgs fullmånebelysta gator långt efter att sista skriket ebbat ut.
Snabbfakta: Hemmet
Regissör: Mattias J. Skoglund
Manus: Mattias J. Skoglund, Mats Strandberg
Skådespelare: Gizem Erdogan, Philip Oros, Anki Lidén, Lily Wahlsteen, Malin Levanon
Genre: Skräck
Längd: 87 min
Premiär: 29 oktober 2025
Visas på: Bio
MovieZines betyg: 3/5
